Det linjära perspektivet: Relativa relationer

Jag jobbar stenhårt med boken just nu och därför har det inte blivit så mkt här på senaste tiden (eller en rätt lång tid). Men nu måste jag bara berätta om dotterns senaste framsteg: relativa relationer. 🙂

Häromdagen råkade jag nämna något om att ”klockan är mkt”. Dottern tittade på klockan och sen tittade hon på mig och sade:

”Du menar att det snart är kväll! Åtta är egentligen inte MYCKET utan ett litet tal. Men du pratar inte om siffran utan om tiden!”

Touché. 🙂

Jag passade på att nämna att klockan kan ju vara mkt på morgonen också, eller när som helst, och det förstod hon också genast. Klockan är MYCKET om något annat närmar sig och man håller på att bli försenad till detta andra…

Därefter tog hon själv ett exempel till på samma tema. Vi hade tydligen haft en konversation några dagar innan som handlade om huruvida ”nu” var ”efter lunch” eller ”före badet”:

”Det är samma med det!” sade hon. ”Det är också sådär som med klockan!”

Och det var ju alldeles rätt, det med. 🙂

Det är ju inte så värst svårt att lära ut ”större än och mindre än”, som ni kanske minns – det enda som behövs är noll och positionssystemet. Men för att man därifrån ska kunna ta sig till att jämföra annat än ”verkliga” mängder med varandra behöver man också kunna placera in sig SJÄLV som en ”mittpunkt” (noll) mellan två ANDRA företeelser – ge sitt navigationssystem ett ”dömande öga” och bli en ”åskådare” till de egna aktiviteterna också och inte bara till andras…

Publicerat i linjärt perspektiv, motorik, socialt samspel, språket, topografiska systemet | Märkt , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Det linjära perspektivet: Samverkande krafter

Yes! Dottern är verkligen uppe på en ny språklig nivå! 🙂 Ni skulle bara höra henne, pratar och förklarar och förtydligar sig och tar inte illa upp för vänliga frågor – och i morse hörde jag henne för första gången ta med två faktorer i beräkningen när hon förklarade för mig varför man inte behövde ha lampan tänd på morgonen:

”Det är både för att det är dag och för att det är sommar!” sade hon. Och så är det ju – det är två faktorer som samverkar till ett resultat. Precis som två personer samverkar för att skapa en konversation… 🙂

Hon tar till sig fler av mina förklaringar också. Hon hade prov i veckan, historia nu igen. Det är svårt, men den här gången fick jag äntligen förklara vitsen med ”prov i skolan” för henne och att frågorna BARA handlar om det som de har gått igenom. Och hon förstod! Det var stort tycker jag.

Jag fick också min första chans någonsin att förklara hur hon borde tänka på ”tidssteg” – jag sade att hon har för korta tidssteg och att vi andra har längre, och att hon kan tänka på tidsstegen precis som på vanliga steg i ett rum. Det tar en viss mängd steg att gå igenom ett rum. Likadant är det med ”tiden” – det tar ett visst antal tidssteg att ta sig igenom en syssla. Och efter den förklaringen har dottern börjat titta på klockan och förklara ”hur långt det är kvar” istället för att hela tiden säga att hon vill att det ska hända nu. Det är första steget till att få tiden också hopknycklad precis som platserna, och vem vet – kanske får vi till det helt och hållet redan i sommar?

Och idag när hon gick ut i trädgården och stod på trappan och sade åt mig att jag också borde gå ut, då bad jag henne titta på min hand och frågade henne vad hon trodde att jag skulle göra. Och då tittade hon på min hand och sade:

”Det är fåglarnas vattenautomat. Du håller på med fåglarna! Då får du göra färdigt först innan du går ut.”

Fint resonerat, eller hur? 🙂

Publicerat i linjärt perspektiv, socialt samspel, språket | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Det topografiska systemet: Kedjereaktioner och utbytbara länkar

Vi hade ett nytt genombrott här igår. Äntligen är vi framme vid kedjereaktionerna! 🙂

Följande visar en mkt vanlig situation när man har med dottern att göra. Hon säger nånting, man försöker tolka vad hon menar och ger henne ett svar på det man TROR att hon har sagt. Sen upprepar hon gärna samma mening igen, vilket då gör att jag brukar omtolka min första gissning till något annat – och ibland blir det rätt och ibland blir det fel, men vi brukar iaf lyckas ta oss fram till steget där man ”bestämmer” nånting. Det brukar dock inte dottern ta till sig utan fortsätter gärna bråka om det som hon redan har fått utlovat:

Igår fick jag emellertid plötsligt visa dottern hur man kan tänka sig att göra istället – först och främst se till att man uppmärksammar ”bestämma”-steget ordentligt, så att man inte står där och skriker fast man just har fått exakt som man vill:

IMG_5980_2
Sen kan det också vara viktigt att man frågar om det man faktiskt VILL veta och inte använder meningar som folk själva ska gissa betydelsen av. Dottern fick tala om vilka frågor det egentligen var hon borde ha ställt, och då blev samtalet i stället som följer:

IMG_5980_1Snyggt jobbat av dottern, eller hur? Nu ska det nog bli en riktigt trevlig sommar här! 🙂

Publicerat i socialt samspel, språket, topografiska systemet | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Det linjära perspektivet: Relationella responser

Det kommer nog inte att bli så mkt framöver här på bloggen för jag har äntligen äntligen kommit igång med min bok om synterapi och navigering och hoppas få den färdig framåt hösten. 🙂

Men eftersom vi hade ett litet genombrott här igår tänkte jag dela med mig av vårt senaste ritprat iaf. Jag kommer nog att fortsätta lägga ut åtminstone sådant även om det alltså inte blir så mkt teori här framöver.

Vi har länge haft problem med ”åsikter” – d.v.s. att en åsikt är just en ÅSIKT och inte nödvändigtvis sanningen – men också att en åsikt kommer från ETT håll och inte alls behöver vara samma eller ens motsatsen från andra hållet. Det är ungefär som skillnaden mellan ekotal och vanligt tal: får man samma svar tillbaka eller något helt annat?

Dottern har tidigare gärna velat ha det till att om en person är ”rädd” måste den andra vara ”modig”, för det är ju motsatserna. Att det är ”farlig” som ska höra ihop med ”rädd” har inte tidigare gått att få fram, och inte heller att man kan välja att vara ”modig” istället för ”rädd”, medan den andre då fortfarande är ”farlig”. Det handlar ju både om åsikter och om responser som beror av sammanhanget, av ”relationen”, och det är ju alltid svårt här om man inte förklarar det tydligt.

Men igår kom jag alltså äntligen på rätt sätt! 🙂 Och det har ni här:

Dottern blev så nöjd att hon fick sin speciella aha-glimt i ögonen. Hon har ju också länge märkt att det är något som inte ”stämmer” när hon pratar, för varför gör inte folk alltid bara det hon vill…? 😉 Men nu gick det fram att det beror på vad de TYCKER, och att åsikten inte alls behöver vara sann – att det är en ÅSIKT, inte fakta.

I detta sammanhang passade vi också på att gå igenom hur man kan ”ändra” på folks åsikter genom sin egen respons. Om nån verkligen tycker att man är jobbig eller farlig, då kommer de att springa iväg ifrån en (aka ”hålla avståndet”). Vill man att de istället ska komma ”nära”, då får man visa att man är ofarlig istället, något man lämpligen gör med leenden, lågt och vänligt tonfall och lugna kroppsrörelser (aka ”snällpilar”).

Publicerat i linjärt perspektiv, socialt samspel, språket | Märkt , , , | 3 kommentarer

Det topografiska systemet: ”sam” och sämja

Vi har det lite jobbigt för tillfället. Jag vet inte om det är pollensäsongen, puberteten eller bara en ny fas – eller en blandning av alltihop – men uppriktigt sagt är dottern rätt gnällig just nu. Igår kväll gnällde hon på mig i två timmar för att det inte var dags att börja med maten, och sen när jag började laga maten gnällde hon för att den inte redan var färdig. Och efter maten gnällde hon sen över att hennes pappa inte hade kommit än (han kommer varje fredag kväll). Och när han kom gnällde hon på honom för att han inte åt sin mat tillräckligt fort och inte kom in i duschen tillräckligt fort o.s.v.

Vi har fortfarande inte knäckt det här med olika personers olika steg, heller – det är tydligt att hon fortfarande tänker på alltihop som en enda stor tidslinje där alla måste vara med på alla steg hela tiden och man inte ens kan tänka sig att göra olika steg på samma tid… Jag har fortfarande inte riktigt kommit på hur vi ska komma vidare med det men jag har ett par idéer, och igår gjorde vi den här bilden:

Jag påstod helt fräckt att det var addition och länkade det till både summa och lika med, även om det inte riktigt håller hela vägen etymologiskt. Men det gjorde iaf ett visst intryck på dottern som tänker i ljud och nu ska vi trycka på de här orden en tid så att begreppet ”sam” sjunker in ordentligt. Då kanske det vänder… 🙂

Publicerat i socialt samspel, språket, topografiska systemet | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Dra slutsatser – om ett alternativ eller flera

I veckan hade vi ett litet bakslag här – eller ett stort, beroende på hur man ser det. Men det åtföljdes åtminstone av ett riktigt stort framsteg, så det var nog lika så bra. 🙂

Dottern gick och lade sig som vanligt klockan nio. Sedan gick jag själv rakt bort till sängen för att säga godnatt istället för att först släcka lyktan i fönstret, dottern protesterade, jag vände tillbaka och släckte – och sedan bröt det löst. Hon kom in i cirkeln och kunde inte släppa att jag hade ”glömt” detta – hon kom med förslag på hur jag hade tänkt istället – ”du tänkte nog att vi skulle mysa lite först”, ”du tänkte att den skulle vara tänd hela natten” o.s.v. – och efter det försökte hon få mig att lova att jag ALDRIG mer skulle glömma något. Och det går ju inte…

Sedan grät och klagade hon halva natten på att man inte kunde ”göra om” steget så att det blev rätt istället för att jag skulle ”glömma” och sen ”rätta till” – jaa, det var nästan som förr i tiden, när dottern bara inte KUNDE få stopp och hitta ut ur cirkeln… Hon vägrade förstå varför hon skulle bli trött nästa dag om hon inte sov, och kanske inte orka med skolan, och till slut fick jag henne tyst genom att ”hota” med att om man inte kommer iväg till skolan får man inte träffa sin fina resurs (dottern älskar henne).

Ja, till slut somnade hon ju iaf och i skolan var hon sedan trött. Där pratade de också om det här med att alla får glömma osv, men nästa kväll var dottern iaf extremt noga med att jag skulle göra rätt från början. Hon sade till innan jag ens hann i närheten av lyktan, och sedan sade hon:

”Nu får du lova att komma ihåg det själv imorgon kväll!”

(Dottern talar ofta till mig som om det var hon som var vuxen och jag ett litet skolbarn, hon lär sig det i skolan. Jag menar inte att de lär henne att göra så med mig, utan att hon imiterar de vuxnas sätt och använder det hemma sedan.)

Men nästa kväll, när jag faktiskt kom ihåg allting själv och gjorde allting alldeles rätt (ja, faktiskt!), då sade dottern iaf till mig. Och när jag sade att det behövde hon ju inte göra nu, för det var redan gjort, och tänk! Då sade dottern:

”Ja, för jag såg ju med mina egna ögon att du inte gick rakt fram till sängen utan svängde mot lampan! Då borde jag ha varit tyst!”

Det är första gången hon har jämfört två olika handlingsalternativ för en annan person på det där viset! Yes! TVÅ olika framtidsalternativ istället för bara ETT!! Och kan man se två kan man se fler… 😉

Det är fyra år sen hon lärde sig att alls kunna ”förutse” att någon annan tänker göra något – och nu kan hon förutse olika alternativ också! Fattar ni hur STORT det här är…? 🙂

Publicerat i linjärt perspektiv, socialt samspel, topografiska systemet, visuell perception | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Det linjära perspektivet: Graderade motsatser

Vi har en tid haft problem med att dottern ofta svarar ”Nej!” när man frågar henne t.ex. om maten varit god – i synnerhet eftersom hon inte menar att den varit otäck, utan ”smarrig” eller något annat i samma stil. Och samma med frågor om hur hon mår och annat sådant – man vill ju liksom bara ha en positiv bekräftelse från henne, men istället blandas man in i långa diskussioner om ordvalet.

Jag har försökt förklara det förut utan framgång, vilket har förvånat mig lite eftersom dottern är så vass på motsatser. Igår provade jag med en enkel bild för att tydliggöra det även visuellt för dottern:

Först tyckte jag att det verkade fungera, men idag hade hon ändå svarat likadant i skolan, och det gjorde hon även med mig senare på kvällen. Och då hoppade äntligen sambandet fram för mig! 🙂 Det ÄR inte bara två motsatser det handlar om! Såklart, eftersom det gäller flocken! Det är tre komponenter som vanligt! Det är med detta som med allt annat som har med navigationssystemet att göra: det måste finnas ett dömande ”öga” i mitten, som kan VÄRDERA det som upplevs.

Så ikväll gjorde jag en ”åsiktsbild” åt dottern som jag baserade på flocken (två motsatser som förändras från litet till stort), och vet ni vad? 🙂 Det fungerade! Jag ställde alla vanliga ”frågor”: ”Hur mår du?”, ”Var det gott?”, ”Var det roligt?”, och dottern log och började sätta ihop riktiga ”åsikts-svar”. Vi blandade uttrycken och fick med allt möjligt, från sånt som ”halvdåligt” och ”lite sådär okej” till ”superfantastiskt”:

Och för första gången såg jag att dottern förstod varför ett ”Nej” på frågan ”Är det bra?” betyder ”Det är dåligt” istället för ”Det är underbart” eller någon annan synonym. Så nu får vi träna det tills det sitter. Det känns att det här var rätt bild, iaf. 🙂

Publicerat i linjärt perspektiv, socialt samspel, språket | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Det linjära perspektivet: Avstånd och flockpilar

Vi har fått ta ett krafttag med flockpilarna nu ett tag, för det är inte bara med mig som dottern har varit lite besvärlig på sista tiden. Hon har plötsligt utvecklat nån sorts aversion mot pojkar och har sagt till folk i skolan att hon hatar dem. Både elever och vuxna, tydligen. Och det går ju absolut inte för sig – man får ju visserligen alltid tycka vad man vill, men man får INTE skicka vilka signaler som helst…

Jag ändrade om lite i en gammal ritpratsbild som handlar om att skilja på sak och person, och lade till de känslor som flockpilarna leder till hos de personer som samtalar:

 

Det här är ju den mer ”vanliga” flockvarianten på det där med ”uttryck och intryck” som vi körde med för ett par år sen, och vet ni vad! Det gick bra! Dottern drar fortfarande upp att hon inte gillar pojkar, men det märks att hon iaf börjar förstå att man kanske inte behöver SÄGA det hela tiden… 🙂

Jag märkte också att det viktigaste sambandet här är att skilja ”meningarna” från ”känslorna” – dvs få till det där ”avståndet” –  om man t.ex. pratar med en pojke, och om även ”ämnet” är pojkar, då är det inte alls bra att skicka arga signalerna om att man ”hatar” pojkar, för då tar den andre det garanterat personligt. Om det är en flicka man istället pratar med, så kan det ju kanske gå bra, men enklast och bäst är ju att inte säga sånt där alls.

Vi tog också exempel från häromdagen, när dottern satte på TVn och det inte blev någon bild för hon hade råkat trycka fel. Jag kom till hjälp, men sin vana trogen visade dottern mig ingen som helst uppskattning för det utan gnällde en lång stund över att det hade blivit ”fel”. Då passade vår nya bild också bra, för att visa att man inte BEHÖVER gnälla över saker som inte kan svara en ändå – men att man kan tänka lite på vilka känslor man skickar över till de andra PERSONERNA när man säger sina meningar. Och det gick fint. Jag tror nog att vi snart ska ha löst de här situationerna en gång för alla. 🙂

Även i övrigt är det mkt framsteg just nu. Dottern har börjat hjälpa till hemma och hämtar sina egna saker, hjälper till att duka och duka av osv – snart ska jag nog få henne att lägga in sin egen tvätt i skåpen också!

Och igår när jag ville gå ut i trädgården, och dottern hellre ville stanna inne, föreslog hon också för allra första gången att vi kunde göra olika steg:

”Jag kan vara inne och skriva på mitt block”, sade dottern, ”och så kan du gå ut själv!”

Och så blev det. Äntligen, äntligen är vi framme vid ”samtidigt” på riktigt! 🙂

Publicerat i linjärt perspektiv, socialt samspel | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Det topografiska systemet: Divergenta tidslinjer och de egna stegen

Det är mkt som händer just nu. Det går alldeles strålande med de nya relationella händelsekedjorna, och dottern har plötsligt både börjat hjälpa till mera hemma och aktivt börjat diskutera ”kroppsspråk” med mig. 🙂

Vi tog först lite fler av vardagshändelserna och delade upp i tidslinjer, steg, pilar och omringar. En morgon fick dottern ett riktigt anfall över att jag inte hade hunnit lägga undan den rena tvätten kvällen innan. Så mitt i morgonjobbet med att välja kläder till henne tyckte dottern plötsligt att jag borde börja vika tvätt och lägga in i skåp. Jag gjorde ett ritprat åt henne och visade att om hon absolut tyckte att det behövde göras just nu så kunde HON göra det:

Dottern, som gärna sitter och väntar istället för att hjälpa till, tycker ju också ofta att saker och ting tar för lång tid. Samma morgon som hon ville ha mig att vika tvätt innan skolan började, klagade hon på att det tog för lång tid för mig att få på tandkrämen:

Jag sade att det är säkert för att hon har för lite att göra och att om hon går med sina egna steg istället för att bara vänta på att jag ska gå allihop själv så blir livet lite roligare. Och nu har dottern alltså börjat gå sina egna steg istället för att sitta som en liten diktator och gasta på mig att jag ska jobba fortare… 😉

På helgerna får dottern ibland frukost på sängen. Jag brukar ta in en bricka där även min frukost då finns, och så äter vi tillsammans – d.v.s. tills dottern då tycker att hon är färdig. Då ber hon mig omedelbart ta ut brickan, och det spelar ingen roll om jag själv är färdig eller ej. Så vi gjorde ett ritprat om det också, så att dottern fick se hur det knycklar till min tidslinje:

Efteråt sade dottern:

”Jag vet varför det blev så! Jag tänkte inte på att kaffet hör till i frukosten!”

”Jag förstår det”, sade jag. ”För det  ingår ju inte i din frukost, bara i min.”

Och så log vi mot varandra. Ser ni här nu, sade jag inte att hon lär sig det här riktigt fort, vad…? 🙂

Publicerat i socialt samspel, topografiska systemet | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Det topografiska systemet: Relationella händelsekedjor

Nu har vi äntligen börjat med de relationella händelsekedjorna och flockens olika ”sysslor” (aktiviteter eller ”händelser”).

Igår innan kvällsmat satt dottern och såg på TV medan jag gjorde färdigt maten i köket. När det började bli klart stack jag ut huvudet genom köksdörren och frågade dottern om det fanns glas till oss båda två på bordet.

”JA!” ropade hon.

Men när jag kom in med maten fanns där inga glas! Jag fick gå tillbaka och hämta innan vi kunde börja måltiden. Hon förklarade för mig att hon inte hade tittat på bordet innan hon svarade:

”För jag tittade ju åt ditt håll!” sade hon.

Efteråt sade jag till dottern att vi måste prata om det här. Man ska inte svara ”ja” om man inte vet vad det är man svarar på – och om frågan gäller vad som FINNS, så är det meningen att man ska TITTA också innan man svarar. Och varför ställde jag ens frågan? Jo, för att spara in lite tid åt mig själv i ett av ”stegen”… När jag tittade på dottern insåg jag dock att jag redan hade tappat bort henne i förklaringen, och därför gjorde vi ett ritprat om det hela istället.

I bilden nedan ser ni ”händelsen” (äta mat) markerad som en omring, med en tidslinje för varje person, flockpilar som kan skickas mellan tidslinjerna, och olika ”steg” som leder både IN i aktiviteten och UT ur den igen:

Sedan blev det en bild där mammas tidslinje fick böja tillbaka igen eftersom det inte fanns glas på bordet – dottern följde ivrigt linjerna med fingret och sade:

”Du fick gå tillbaka här, mamma! Tillbaka till duka-steget!”

Och sedan påpekade hon att det är ju så hon själv brukar göra!! 🙂 Backa ett steg och göra om och om igen och inte komma ”vidare” till nästa steg – ja, det är ju som hon ”fastnar” i en händelsecirkel de gångerna, men hon har ju rätt också – händelserna ÄR verkligen uppbyggda just som topografiska cirklar, och jag tycker att det var riktigt STORT av henne att själv se det sambandet redan nu!

Sådär ja, nu ska vi snart vara framme vid flockens ”hopknycklade” tid där alla sysslorna utgör ”händelserna”, de föregående stegen avgör nuläget och de personliga relationerna avgör hur tidslinjerna kommer att löpa i framtiden. Men mer om detta i senare inlägg, tills vidare kan ni titta på vad Carlo Rovelli har att säga på det här ämnet. För det är när man väl börjar tänka ”händelser”, som det inte helt oväntat börjar ”hända” saker… 🙂

Publicerat i socialt samspel, topografiska systemet | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar