Det topografiska systemet: Tid eller person?

Vi har börjat komma nånstans nu med den nya topografiska ”person”-träningen. 🙂

Först och främst har jag börjat ”byta plats” åt dottern när det gäller vilket som är viktigast, tiden eller personen. Hon har inte lärt sig det än utan tänker fortfarande ”tid” först av allt, men hon förstår när jag förklarar och blir inte arg – som hon blev i början, för det är ju rätt subtilt, det här om ”personlig tid” och inte så lätt att förstå. Så att även om man en dag plötsligt ska göra något helt annat än det vanliga, så är det ”jag-personen” som ska tycka att det är roligt eller iaf känna något inför det som ska göras, själva aktiviteten – det är inte TIDEN, dagen, som ska avgöra vad kroppen ska göra och personen tycka…

Jag sade också att även om det ibland verkar som om det är tiden som bestämmer – som t.ex. att skolan alltid börjar klockan åtta – så är det bara som det just verkar. För det är PERSONEN som ska gå i skolan, inte tiden, tiden är bara en tid vilken som helst. Och bara för att det har blivit ”sommartid” nu, så betyder det inte att man plötsligt kan bada ute (som dottern fick för sig häromveckan) – för kroppen känner att det är för kallt, och det är den som ska bestämma. Och om man måste gå hem från skolan en dag för att man är förkyld, då är det för att kroppen är förkyld och inte för att man är 12 år gammal eller för att det är tisdag eller vår eller nån annan TID…

Som sagt, vi är inte riktigt där än, men det kommer snart ska ni se. Jag ska bara nöta in den nya riktningen ordentligt åt henne först. Det är faktiskt exakt samma problem som vi haft förut i andra tappningar – som när dottern trodde att platsen var viktigare än kroppen, när färgerna var viktigare, när ljuden, orden, åsikterna var viktigare – och nu är det tiden som är viktigast. Men snart ska det alltså bli PERSONEN som är viktigast istället! 🙂

Vi talar också hela tiden om ”flock-pilar”. Hela tiden kastar man ut flockpilar omkring sig som påverkar andra människor, och man ska helst kasta ut så mycket snälla pilar som möjligt och inte några andra. Ska man bo i flock måste man hålla sams, och då är det viktigt att man försöker vara snäll och uppmuntra varandra och hjälpas åt.

Så att även om man gör ett arbete eller pratar om något annat (omringen), så kan man titta på varandra och le, eller tacka varann för hjälpen, eller fråga varandra saker. Bara för att VISA att man är en flock, alltså. Att man tycker om varann och att man gör en massa saker bara för den sakens skull – att flocken är en EGEN omring, alltså, som alltid ska följa med en överallt. Ja, ni vet.

Det här är den delen som är ”tillhörigheten” i dominance and affiliation och ”avståndet” i ”storlek och avstånd” (linjär storlekskonstans). Man visar ju inte bara vem som är ”störst” utan även hur ”nära” man står andra. Och man visar det inte bara genom ansiktsuttryck utan med både kroppsspråk och blickar, och inte heller går det att bara använda ord. Man måste inte visa själv om man inte vill eller kan, har jag sagt till dottern, men det går absolut inte an att bli arg på andra för att de ”talar sitt eget språk”, och om folk hjälper en måste man t.ex. tacka.

Vi har inte hunnit till än hur man kan ”variera” sitt avstånd genom att använda olika uttrycksformer, utan nu gäller det först att alls få dit ett ”avstånd”. Och det är samma med detta som med tiderna, att dottern inte riktigt kan själv ännu men har börjat förstå när jag förklarar och inte blir arg så ofta längre. Det händer fortfarande att hon blir arg för att man kanske tittar på henne i fel ögonblick, eller frågar henne saker i fel ögonblick, o.s.v., men det är inte så ofta längre. Jag tycker faktiskt hon lär sig det rätt fort, och det beror såklart på att vi äntligen kan jobba topografiskt igen. Saker och ting går alltid mkt fortare topografiskt än vad det gör linjärt. Tänk vilken tur att ”åskådaren” (självet) visade sig vara topografisk ändå! 🙂

Jag hoppas även att detta snart ska få effekt så att vi kan börja med bollar på riktigt. Dottern kommer aldrig att få nån som helst tillstymmelse till bollsinne – hon kommer vara t.o.m. sämre än jag på det – men det kvittar, för bollar är ett absolut krav att öva med. Hur dålig man än är på bollar så är det supernyttigt. För precis allting. Går alltså inte att undvika helt och hållet…

Annonser
Det här inlägget postades i linjärt perspektiv, topografiska systemet och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.