Nu har vi lagt till även de icke-verbala signalerna i ett samspel. 🙂
Man behöver inte vara ett geni för att förstå att för en som har icke-verbala inlärningssvårigheter är det just den biten som är allra svårast. Och eftersom hela flocken är uppbyggd just av icke-verbala signaler – och inte alls av ”ord” eller ”språk” i den vanliga bemärkelsen – är det inte heller konstigt att hela flocken och dess roller kan gå en helt förbi om man inte kan tolka just det icke-verbala. Som tidigare nämnts, ”orden” började högst troligt som enbart namn som sattes på de icke-verbala intrycken, och då företrädesvis i form av släktrelationer (t.ex. ”mamma”, ”pappa”, ”barn”, ”mormor”, ”faster” o.s.v.):
A ”cortex man” complete with the surrounding influence from other pack members and the addition of words and concepts to describe them.
Dottern har alltid tagit illa upp av plötslig och oönskad uppmärksamhet och andra ”störningar” som t.ex. vänliga frågor i stil med ”Hur är det?”, ”Är allt bra?” etc. Hon gillar inte heller (i hennes ögon) omotiverade leenden och gester (för att inte tala om oönskade blickar!), och fast hon länge har kunnat kramas brukar hennes kramar involvera ett sätt att sticka fram huvudet som gör att det mest blir huvudet som får en kram…
Men för några veckor sedan började jag poängtera det här varje gång jag gjorde någon min eller gest som hon inte brukar gilla, talade om vad de betydde och sade att det heter ”kroppsspråk” – handrörelser, hur man håller sitt huvud och sin rygg, hur nära man står varandra, leenden och grimaser, samt förstås de åtföljande orden. Hon förstod även när jag förklarade för henne att om hon får ett leende eller en ”snällfråga” av någon, så behöver hon inte ”kroppssvara” med att bli arg eller bita ihop tänderna så att det knakar i dem – det tar bara längre tid, folk stannar kanske kvar istället och ställer fler frågor och det kanske rentav blir gräl. Så det är bättre att svara dem på samma ”språk” och ge dem ett leende eller iaf ett ”ord på vägen”…
Hon har inte riktigt vant sig än men hon blir nästan aldrig arg för ”snällheter” längre utan kan svara t.ex. ”Bra!” på frågor som ”Hur är det?” och har även börjat komma med gissningar om vad olika rörelser betyder:
”Du gör så där för att vara snäll!” eller ”Du gör sådär för att du är stressad!”
Och rätt vad det var förklarade hon sitt ”kram-sätt” för mig också:
”Det är för att när man ligger ner, då ska man ju gosa så där med huvudet!”
”Aha!” sade jag. ”Då förstår jag! Ja, det är ju bra om man ligger ner, men när man står upp, då är det bättre att vara rak i ryggen så att man får plats att kramas!”
Och sen blev det en helt vanlig kram med armarna istället för huvudet… 🙂
Idag när vi åt frukost och jag precis hade ätit upp min smörgås gav dottern mig en sträng blick och sade:
”Och så äter du upp ägget!”
”Snälla, inga stresspilar tack!” sade jag.
”Det var inte alls en stresspil utan bara en beskrivning!” sade dottern och log mot mig.
”Vilken fin beskrivning!” sade jag då. ”Och tack för snäll-pilen!”
Jag menade så klart leendet, och det förstod hon. Och fullständigt nöjda med varandra avslutade vi frukosten. 🙂
Sedan finns det förstås den ”andra” sidan av flockens signaler också: elakheterna, mobbningen, ”vi och dom”… Men den tar vi och väntar ett tag med. Inte bara för att det är lite för mkt för ett barn att ta in på det här stadiet, utan mest för att man inte ska ge upp hoppet. För hur mycket flockens maktelit än försöker diskrimera och skilja ut agnarna från vetet, getterna från fåren, kvinnor från män, svarta från vita, friska från sjuka och fattiga från rika så finns det hopp. Glöm aldrig det. Inte ens Pandora lät hoppet fara. Hoppet har vunnit förr. Och varje gång det har gjort det, är det för att det har funnits människor som inte har gett upp…
Even the preacher who works for Jesus
The Archbishop who’s a peaceful man
Together say that the freedom fighters
Will overcome the very strong
interface autism 