Dottern är förkyld och fick gå hem tidigare från skolan igår när de ringde. Hon var lite sur över det, men mest för att hon inte hade varit hemma hela dagen. Det är ovanligt att gå hem mitt i skoldagen, och det gillade hon inte alls. Hon frågade och frågade om det men lyssnade som vanligt inte på förklaringen. Hon hade helt hakat upp sig på tid och plats – tiden var skoltid, men platsen blev fel (hemma). Det är naturligtvis inte så konstigt efter det senaste årets fokus på just tid och plats, och det är ju skönt att allting inte bara handlar om sensoriskt och åsikt längre utan att aktiviteten också får vara med på ett hörn – men det har liksom inte tagit sig vidare till ”aktivitet efter person”, om ni förstår vad jag menar.
Jag har funderat en längre tid på hur jag skulle kunna få upp dottern på nästa nivå när det gäller konversationer och samspel. Vi har ju en tid suttit fast i ”omrings-land” här – där går tiden fram på ett nästan militäriskt sätt, från steg till steg till steg, det finns bara en tid och småsaker får en oändlig vikt. Där vill man ju inte bo för länge (även om det är rätt skönt att vara framme där också efter 12 år innan utan ”enheter”). Och dessutom har hon under den sista månaden alltmer börjat komma in i en ny fas där hon låter väldigt mkt och även hänger upp sig på småsaker på ett rätt teatraliskt sätt – hon verkar inte själv tycka att det är så farligt, menar jag, utan hon gör sig mer till. Det skulle inte spela så stor roll om hon inte fortfarande hängde upp sig på att folk säger vänligheter till henne, eller frågar henne saker, eller försöker hjälpa henne när hon har hängt upp sig på något. Pilarna igen. Så nu är det verkligen dags att få dit dem också åt henne. Det tar alldeles för lång tid att bara peka ut dem en och en – och varför ska dottern behöva korsreferera saker i onödan som jag redan vet? Det gäller ju som alltid bara att komma på vad det finns för delar i det man själv kan innan det går att plocka ihop det på rätt vis åt dottern…
Det kan ju vara puberteten med, förstås. Men jag tror att det beror på att hon faktiskt är redo för nästa nivå, men inte förstår hur hon ska göra, och idag kom jag plötsligt på rätt sätt! Jo, det är naturligtvis dags för en ny ”jag-träning” – en topografisk den här gången – en som tar in andra ”jag” och tider också, nu när hon kan se det linjära perspektivet! Jag har grubblat mig trött över hur vi skulle komma vidare från familjeflätorna, men nu förstod jag plötsligt hur jag skulle rita åt henne – ”åskådaren” är topografisk och inte linjär, tänk att jag inte har fattat det innan!! 😀
Så HÄR börjar alltså kedjereaktionerna från person till person – sen kan man tänka på det som gamla ringlekar eller som en pilotvåg, vilket som passar en själv bäst (de säger ju visserligen att pilot wave theory nyligen dog, men det är ju bara inom fysiken – socialt tycker jag den passar finfint på det här stadiet):
Varje person fick en egen omring och en egen tidslinje, hon själv och jag och två stycken från skolan, som också har eller har haft den här förkylningen. Förkylningen fick också en egen omring, med pilar som visar hur det flyttar sig och sprider sig – precis som i ett äkta topografiskt nätverk:
Topografiska systemet
Och sen gick det bra att prata om skillnaderna i tid, plats och aktivitet – för att de varierar med ”jag-personen” och hur denne känner sig rent sensoriskt. ”Jag-personen” kommer först – allt annat är underordnat.
Efteråt tittade jag på bilden och såg för första gången likheten med bollspel. Samarbete, lagarbete, teamwork, kalla det vad ni vill. Flocken som samarbetar topografiskt kring ett gemensamt mål (en omring) och skickar pilar till varandra för att uppnå det målet – vare sig det sen handlar om en förkylning, en jakt eller senaste matchen i den lokala fotbollsklubben. Eller kanske ett grupparbete i skolan, nu när jag tänker efter… 🙂
interface autism 