Det icke-verbala signalsystemet: Om flockens relationer

Det är mycket fokus i debatten just nu på behovet av ”auktoritet” i skolorna. Dagens inlägg handlar därför om alla de sensoriska och motoriska förkunskaper som behövs för att man alls ska få ihop begreppet ”auktoritet” (nej, hota och skrika åt barnen hjälper inte). Det handlar om flockens roller och relationer och hur dessa sorteras i ”hög och låg” och ”kvinna och man” – gammal hederlig icke-verbal diskriminering, alltså.

För att kunna navigera säkert i flocken behöver man inte bara ett koordinatsystem och ett navigationssystem utan också ett signalsystem – för man är ju inte ensam därute, det finns många andra människor som allihop måste navigera de också. Och hur ska man kunna göra det utan att signalera till varandra vilken ”väg” man tänker ta? 🙂

Vi har ju redan varit igenom de icke-verbala signaler som flocken använder för att demonstrera makt och underkastelse (dominance), men det finns ju en ”ljus” sida också (affiliation). Hur denna ”ljusare” sida avgörs hänger dock så intimt samman med flockens ”andra” sida att det är omöjligt att helt skilja dem åt, och anledningen till det är hur människors kontextuella självbild förändras under inflytandet från andras åsikter (mer om detta i senare inlägg).

Mycket förenklat skulle man kunna säga såhär:

För att navigera i den rent fysiska omgivningen behöver man en ”kroppslig” självbild (kroppsuppfattning) samt ett omgivande fysiskt rum (en världsbild eller platsuppfattning). Motoriskt motsvaras detta steg av de primitiva reflexerna samt dessas vidare integrering till komplexa rörelsemönster. Visuellt motsvaras det i stort sett av storlekskonstans, men även taktil, proprioceptiv och vestibulär input behövs.

Beroende på hur man ser det kan man alltså betrakta detta steg som att man bygger upp ett koordinatsystem som är antingen ”visuellt topografiskt” (eftersom man behöver två par ingående visuella komponenter, ”stor-liten” och ”här-där”, för att bygga upp det) eller som ”grovmotoriskt linjärt” (eftersom det linjära perspektivet byggs upp av de motoriska ”dominance”-komponenterna ”storlek och avstånd”). Är ni intresserade av denna visuella träningsnivå, se vidare under Synterapi.

För att navigera i den sociala omgivningen behöver man sedan också en ”social” eller kontextuell självbild (självet alt. tredje person, ”man”, åskådaren eller betraktaren) samt ett omgivande socialt rum (umgänge med och betraktande av andra ”själv” i samma sociala eller kulturella kontext). Detta kan delas upp i flera steg (observera dock att det tidigare steget där koordinatsystemet ”storlek och avstånd” skapas följer med och hela tiden ligger som en bakgrund för inlärningen):

  1. Det inleds med en vestibulär fas där ”mamma och pappa” visuellt kopplas till de egna händerna och man får den första flocken (mamma-pappa-barn).
  2. Därefter uppstår ”åskådaren” (den som genom att resa sig upp på sina två ben betraktar samspelet ”utifrån” eller ”uppifrån”, fast det egentligen är inifrån flocken själv).
  3. När man sedan börjar ”jämföra” också sin ålder med andras i och med de sociala flätorna infinner sig även en ”dubbel” tidsuppfattning (mer om detta i senare inlägg).
  4. Allra sist kommer så flockfraktalen (att flockens medlemmar ser flocken överallt där de tittar och ingenting mer än flocken någonstans i någon tid).

Och slutligen, för att navigera i den mentala (kognitivt-språkliga) omgivningen behöver man också en ”mental” eller kognitiv självbild (ett ”jag”) samt en mentalt-kognitiv omgivning (samtal med andra ”jag”, ”du och jag”). Detta steg motsvaras av det topografiska systemet, och det ”talade språk” som blir följden beror på om eller hur detta system kombineras med flockfraktalen.

Låt oss titta på ett par enkla ”samspel” inom de här systemen. Först har man alltså den fysiska triangeln ”mamma-pappa-barn” (”du” och ”du” och ”jag”) som genom olika rörelsemönster och ”sysslor” ger upphov till de topografiska begreppen ”hon”, ”han” och ”ni”. Den struktur som blir följden får en sexkantig konfigurationen precis som i hippocampus:

Nästa sak som händer är att den ”sjunde” mätpunkten läggs till (upprätt gång + haka och panna), man slutar fokusera på den fysiska omvärlden och intresserar sig från och med nu enbart för den ”sociala” delen:

 

Detta skulle ju inte vara något problem i sig,  om det inte var för att man p.g.a. den biologiska fortplantningen måste bilda nya ”par”:

I flocken kan man dock inte bara gå efter vanlig attraktion (som i resten av djurriket), utan man måste hela tiden tänka på vilken ”social nivå” man själv och alla andra befinner sig på (d.v.s. hålla reda på allas ”kontextuella självbild”). Och eftersom fortplantningen inte ens längre handlar om topografisk biologi (attraktion) utan om stenhårt fokus på linjär genetik (företrädesvis manlig ärftlighet) börjar flockens sociala skiktning redan här:

Nu vänder sig flocken inåt mot sig själv och börjar konkurrera sinsemellan om de ”bästa” positionerna, istället för att vända sig utåt för att skydda flocken mot omvärlden. I denna olyckligt valda sociala struktur behövs det sedan bara några få generationer för att de olika statusnivåerna snabbt ska multiplicera sig. För som Jack Cohen och Ian Stewart sade redan 1994 i The Collapse of Chaos:

The answer to complexity turns out to be fairly obvious and not, in itself, especially interesting. If you have a lot of simple interactors, and let them interact, then the end result can be rather complicated.

Och ni vet ju lika väl som jag att det är ”högst” som är lika med ”auktoritet” i flocken (sedan kvittar det egentligen vilken kompetens eller beteende folk har, det är ändå bara NIVÅN som räknas):

Så för att få till en bild av begreppet ”auktoritet” behöver man alltså först ett icke-verbalt koordinatsystem, därefter ett lika icke-verbalt navigationssystem så att man hittar i sagda koordinatsystem, och till sist ett signalsystem så att man kan kommunicera med andra navigatörer i koordinatsystemet. Jämför gärna med bilkörning – först behöver man ett vägnät av gator, därefter själva bilen med sin navigatör, och slutligen ett signalsystem så att man kan signalera till andra att man t.ex. tänker svänga höger snart, backa undan ett hinder, väja för en fara eller skynda sig mot något eftertraktat mål.

Och det är bara när alla använder samma icke-verbala signaler och rörelser som alla förstår varandra utan att ett enda ord egentligen behöver sägas – som när det räcker med en blick, ni vet. Eller en hotande kroppshållning – eller utsträckta armar och ett leende.

För sånt förstår ju alla, inte sant? Åtminstone så länge man inte har någon form av icke-verbala inlärningssvårigheter…

Annonser
Det här inlägget postades i linjärt perspektiv, socialt samspel, språket, topografiska systemet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Det icke-verbala signalsystemet: Om flockens relationer

  1. SpaceMonkey skriver:

    Ser fram emot kommande inlägg. Intressant läsning som alltid. Har ofta tänkt att någon dag i framtiden vore det fint att få till att träffas och utbyta tankar, idéer och liknande.

    Gillad av 1 person

    • othermindly skriver:

      Det har jag också tänkt! Kan inte tänka mig nån som skulle vara roligare att träffa och tala med IRL än du. Tillsammans har vi redan kommit väldigt långt i tanken, eller hur? Längre än alla ”autismexperterna” tillsammans… Vilken del av landet bor du i? Jag finns i söder men nästa år kommer jag nog att vara lite uppåt landet också då och då. Om allt går enligt plan och inte bryter ihop igen…

      Gilla

      • SpaceMonkey skriver:

        Vad glad jag blir! Jag befinner mig i mellandelarna av landet vid kusten, Göteborg närmare bestämt. Om jag någonsin rör mig mer söderut av någon anledning (svårt att veta vart gränsen för söder dras) hör jag av mig.

        Gillad av 1 person

      • othermindly skriver:

        Malmö här. Apropå söderut… 🙂 Men då är det ju inte så långt. Ska vi nog kunna ordna framöver. Vore verkligen jätteroligt.

        Gilla

      • SpaceMonkey skriver:

        Praktiskt med direkta tåg emellan också som inte tar så lång tid samt går förhållandevis frekvent. Om inte annat kan en ju hitta en station halvvägs. Och ja, det vore verkligen väldigt roligt 🙂

        Gillad av 1 person

      • othermindly skriver:

        Jag funderar på nån gång i höst. Om våren och sommaren blir ens i närheten av förra årets kommer jag att vara så gott som utslagen av värmen. Tycker mig minnas att du har omvänd SAD, så detsamma eller mer gäller väl dig. Men på hösten orkar man resa och tänka… 🙂 Vad tror du?

        Gillad av 1 person

      • SpaceMonkey skriver:

        Ja, saker (speciellt sömnen) brukar strula mer än vanligt den tiden på året. Hoppas verkligen inte att det blir som förra året, var själv utslagen av värmen då. Gick knappt att få något vettigt gjort alls. Tycker hösten låter som en fin idé preliminärt. Om du någonsin har vägarna förbi innan dess och känner att du har tid och ork är det bara att du hör av dig. Och om jag skulle, av någon anledning, befinna mig i krokarna hör jag av mig.

        Gillad av 1 person

      • othermindly skriver:

        Låter bra! 🙂 Det säger vi.

        Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.