Det icke-verbala signalsystemet: Om flockens relationer

Det är mycket fokus i debatten just nu på behovet av ”auktoritet” i skolorna. Dagens inlägg handlar därför om alla de sensoriska och motoriska förkunskaper som behövs för att man alls ska få ihop begreppet ”auktoritet” (nej, hota och skrika åt barnen hjälper inte). Det handlar om flockens roller och relationer och hur dessa sorteras i ”hög och låg” och ”kvinna och man” – gammal hederlig icke-verbal diskriminering, alltså.

För att kunna navigera säkert i flocken behöver man inte bara ett koordinatsystem och ett navigationssystem utan också ett signalsystem – för man är ju inte ensam därute, det finns många andra människor som allihop måste navigera de också. Och hur ska man kunna göra det utan att signalera till varandra vilken ”väg” man tänker ta? 🙂

Vi har ju redan varit igenom de icke-verbala signaler som flocken använder för att demonstrera makt och underkastelse (dominance), men det finns ju en ”ljus” sida också (affiliation). Hur denna ”ljusare” sida avgörs hänger dock så intimt samman med flockens ”andra” sida att det är omöjligt att helt skilja dem åt, och anledningen till det är hur människors kontextuella självbild förändras under inflytandet från andras åsikter (mer om detta i senare inlägg).

Mycket förenklat skulle man kunna säga såhär:

För att navigera i den rent fysiska omgivningen behöver man en ”kroppslig” självbild (kroppsuppfattning) samt ett omgivande fysiskt rum (en världsbild eller platsuppfattning). Motoriskt motsvaras detta steg av de primitiva reflexerna samt dessas vidare integrering till komplexa rörelsemönster. Visuellt motsvaras det i stort sett av storlekskonstans, men även taktil, proprioceptiv och vestibulär input behövs.

Beroende på hur man ser det kan man alltså betrakta detta steg som att man bygger upp ett koordinatsystem som är antingen ”visuellt topografiskt” (eftersom man behöver två par ingående visuella komponenter, ”stor-liten” och ”här-där”, för att bygga upp det) eller som ”grovmotoriskt linjärt” (eftersom det linjära perspektivet byggs upp av de motoriska ”dominance”-komponenterna ”storlek och avstånd”). Är ni intresserade av denna visuella träningsnivå, se vidare under Synterapi.

För att navigera i den sociala omgivningen behöver man sedan också en ”social” eller kontextuell självbild (självet alt. tredje person, ”man”, åskådaren eller betraktaren) samt ett omgivande socialt rum (umgänge med och betraktande av andra ”själv” i samma sociala eller kulturella kontext). Detta kan delas upp i flera steg (observera dock att det tidigare steget där koordinatsystemet ”storlek och avstånd” skapas följer med och hela tiden ligger som en bakgrund för inlärningen):

1. Det inleds med en vestibulär fas där ”mamma och pappa” visuellt kopplas till de egna händerna och man får den första flocken (mamma-pappa-barn).
2. Därefter uppstår ”åskådaren” (den som genom att resa sig upp på sina två ben betraktar samspelet ”utifrån” eller ”uppifrån”, fast det egentligen är inifrån flocken själv).
3. När man sedan börjar ”jämföra” också sin ålder med andras i och med de sociala flätorna infinner sig även en ”dubbel” tidsuppfattning (mer om detta i senare inlägg).
4. Allra sist kommer så flockfraktalen (att flockens medlemmar ser flocken överallt där de tittar och ingenting mer än flocken någonstans i någon tid).

Och slutligen, för att navigera i den mentala (kognitivt-språkliga) omgivningen behöver man också en ”mental” eller kognitiv självbild (ett ”jag”) samt en mentalt-kognitiv omgivning (samtal med andra ”jag”, ”du och jag”). Detta steg motsvaras av det topografiska systemet, och det ”talade språk” som blir följden beror på om eller hur detta system kombineras med flockfraktalen.

Låt oss titta på ett par enkla ”samspel” inom de här systemen. Först har man alltså den fysiska triangeln ”mamma-pappa-barn” (”du” och ”du” och ”jag”) som genom olika rörelsemönster och ”sysslor” ger upphov till de topografiska begreppen ”hon”, ”han” och ”ni”. Den struktur som blir följden får en sexkantig konfigurationen precis som i hippocampus:

Nästa sak som händer är att den ”sjunde” mätpunkten läggs till (upprätt gång + haka och panna), man slutar fokusera på den fysiska omvärlden och intresserar sig från och med nu enbart för den ”sociala” delen:

 

Detta skulle ju inte vara något problem i sig,  om det inte var för att man p.g.a. den biologiska fortplantningen måste bilda nya ”par”:

I flocken kan man dock inte bara gå efter vanlig attraktion (som i resten av djurriket), utan man måste hela tiden tänka på vilken ”social nivå” man själv och alla andra befinner sig på (d.v.s. hålla reda på allas ”kontextuella självbild”). Och eftersom fortplantningen inte ens längre handlar om topografisk biologi (attraktion) utan om stenhårt fokus på linjär genetik (företrädesvis manlig ärftlighet) börjar flockens sociala skiktning redan här:

Nu vänder sig flocken inåt mot sig själv och börjar konkurrera sinsemellan om de ”bästa” positionerna, istället för att vända sig utåt för att skydda flocken mot omvärlden. I denna olyckligt valda sociala struktur behövs det sedan bara några få generationer för att de olika statusnivåerna snabbt ska multiplicera sig. För som Jack Cohen och Ian Stewart sade redan 1994 i The Collapse of Chaos:

The answer to complexity turns out to be fairly obvious and not, in itself, especially interesting. If you have a lot of simple interactors, and let them interact, then the end result can be rather complicated.

Och ni vet ju lika väl som jag att det är ”högst” som är lika med ”auktoritet” i flocken (sedan kvittar det egentligen vilken kompetens eller beteende folk har, det är ändå bara NIVÅN som räknas):

Så för att få till en bild av begreppet ”auktoritet” behöver man alltså först ett icke-verbalt koordinatsystem, därefter ett lika icke-verbalt navigationssystem så att man hittar i sagda koordinatsystem, och till sist ett signalsystem så att man kan kommunicera med andra navigatörer i koordinatsystemet. Jämför gärna med bilkörning – först behöver man ett vägnät av gator, därefter själva bilen med sin navigatör, och slutligen ett signalsystem så att man kan signalera till andra att man t.ex. tänker svänga höger snart, backa undan ett hinder, väja för en fara eller skynda sig mot något eftertraktat mål.

Och det är bara när alla använder samma icke-verbala signaler och rörelser som alla förstår varandra utan att ett enda ord egentligen behöver sägas – som när det räcker med en blick, ni vet. Eller en hotande kroppshållning – eller utsträckta armar och ett leende.

För sånt förstår ju alla, inte sant? Åtminstone så länge man inte har någon form av icke-verbala inlärningssvårigheter…