Det linjära perspektivet: Turtagning

Vi har haft ett nytt genombrott här i helgen. Äntligen är vi framme vid turtagning! 🙂 Efter snart två år i ”omringsland” ska det bli extremt skönt att komma därifrån – ja, det tar tyvärr så här lång tid för den mesta träningen eftersom man hinner så lite på egen hand och det dessutom är svårt att träna ”socialt samspel” utan att ha hjälp av fler personer. Men nu gick det ändå minsann!

Det började med att dottern fick ett litet ilskeutbrott över vad jag valde för pålägg till frukost. Ja, inte över vad jag valde åt henne – hon får ju välja själv – utan över vad jag valde till mig själv. Det har liksom inte gått in tidigare att alla får välja själva och att hon inte alls har med det att göra – jag har brukat få envisas och bara hålla fast vid mitt, men utan att kunna undvika hennes surande…

Men nu gjorde vi först den här bilden, och dottern kunde själv svara på varför den ena pilen blev ” bra” och den andra ”dålig”:

Därifrån tog vi oss till ”regler”. Regler är något som har varit hemskt svårt tidigare – inte direkt att lära sig, men att förstå varför. ”Det förstår du väl!” eller ”Hur skulle du känna det?” som det brukar heta i skolorna är ju inte till någon större hjälp i detta fall – men nu kom jag äntligen på hur man skulle uttrycka sig för att få ihop det åt dottern:

Det här med mat kopplade vi också ihop med hennes matallergi, så att hon verkligen fick klart för sig hur viktigt det är att inte tvinga någon annan att äta eller dricka det de inte vill ha. Snäll- och elakpilar har vi ju redan jobbat med länge, men åsikter som ”fint” har ändå inte gått in ordentligt. Dottern har trott att man liksom ”blir” fin när någon säger det – hon har inte förstått hur det kommer sig att man först är ”fin” och sedan får höra det… men nu kom även detta besvärliga ord på plats! 🙂

Därefter blev det plötsligt lätt att förklara det här med turtagning. Det var bara att koppla till sinnena och fråga dottern om hur hon tyckte man skulle göra om en person ville höra på musik och den andre ville ha det tyst! 🙂

Hon föreslog själv alla alternativen utom just turtagning, därför lade jag till det och skrev även ner en del vanliga meningar som hon ju givetvis har hört tidigare i alla år men inte förstått den riktiga sociala betydelsen av förrän nu:

Vi kunde plötsligt prata en lång stund om hur man håller en konversation igång – turas om att prata – ja hon såg även likheten med bollspel! Och det blev genast också klart för dottern att här – här har vi äntligen betydelsen av tid! Tiden – den som hon överprioriterat så medan vi satt fast i ”omrings-land”… 🙂

Sådär ja – det var inget dåligt dagsverke, om jag får säga det själv! (Även om det baserar sig på flera års tidigare ”byggstenar”.)

Skolbytet

Dotterns nya skola fungerar verkligen JÄTTEbra. Det är man ju inte van vid – att saker och ting bara fungerar av sig själva… Men det gör faktiskt det.

Fast dottern nu gått mer än en månad har det inte NÅGON gång varit några klagomål från skolan, och inte heller från dottern själv. De har rentav fått henne att delta i lagsporter på idrotten! Och hon har börjat vilja vara med de andra på rasterna istället för att bara gå själv! Det ni…

Hon berättar mer och det hon säger om deras genomgångar i t.ex. matte och svenska beskriver just det sätt som jag själv skulle valt med henne. Dessutom – när man skickar med ett ritprat som vi jobbar med hemma försvinner det ur hennes väska!! Den här skolan TITTAR på ritpraten och använder sig av dem – inte som förra skolan där de inte ens tog upp dem ur väskan, fast de alltid klagade så på allt hon gjorde. De ville inte förstå att det är sådär man lär henne saker – inte ens på sex år kunde de begripa det.

Men nu är det annat. 🙂 Hoppas bara att det får fortsätta resten av hennes skoltid nu…

Rosor

Idag gick dottern ur sexan. Mellanstadiet. Snart blir det högstadiet, och då kommer hon att börja i en skola som är mer anpassad – en väldigt bra, det tror både jag och hon.

Hon hade med sig en ros hem, också – ännu en. Jag mindes den hon fick med sig hem efter trean:

Den sista dagen, avslutningsdagen, hade hon en ros med sig hem. Med ett litet handskrivet kort, det stod ”lycka till”. Som de alla fick – alla elever i klassen. När de slutade lågstadiet och skulle börja på mellanstadiet…

Dottern förstod ju ändå inte. Inte vad som hänt, ingenting om det som hänt alls. Jag visste det – att hon inte förstod. Inte begrep hon vad det betydde att jag gått ner 30 kg den terminen och först började oroa mig för att dö ifrån henne – inte begrep hon vad de menade när de ”offrade” sig för henne…

Men jag förstod. Jag tog rosen ur hennes hand och körde ner den i soporna så stjälken bröts medan jag tänkte på deras falskhet. På lagens falskhet, och på allting de gjort utan någon annan anledning än hennes funktionshinder. På allting det vi tror gäller som ändå inte gör det när det väl blir upp till enskilda att leva upp till det – på fega karlar och på elaka käringar… På alla utan mod och rättskänsla – på alla utan integritet.

Hon har aldrig frågat efter den rosen. Hon minns den inte ens, eftersom jag inte brydde mig om att förklara den för henne- och för att skolan givetvis inte heller brydde sig om att förklara för henne varför hon fick den. Och varken jag eller nån annan har heller tagit upp det ämnet med henne senare…

Men den här gången, med den HÄR rosen, satte jag den iaf i en vas. Hennes nya ros. Inte pga av skolan (de är ju säkerligen extremt glada att äntligen vara av med oss), utan pga av den nya assistenten – den hon haft sista terminen och som ”brinner” för barn som hon. Det är inte bara ord, heller – det syns och märks att hon verkligen gör det – ”brinner” för dem, alltså. Jag önskade henne lycka till framöver och hoppades att hon skulle fortsätta arbeta med barn som dottern…

Det linjära perspektivet: Relativa relationer

Jag jobbar stenhårt med boken just nu och därför har det inte blivit så mkt här på senaste tiden (eller en rätt lång tid). Men nu måste jag bara berätta om dotterns senaste framsteg: relativa relationer. 🙂

Häromdagen råkade jag nämna något om att ”klockan är mkt”. Dottern tittade på klockan och sen tittade hon på mig och sade:

”Du menar att det snart är kväll! Åtta är egentligen inte MYCKET utan ett litet tal. Men du pratar inte om siffran utan om tiden!”

Touché. 🙂

Jag passade på att nämna att klockan kan ju vara mkt på morgonen också, eller när som helst, och det förstod hon också genast. Klockan är MYCKET om något annat närmar sig och man håller på att bli försenad till detta andra…

Därefter tog hon själv ett exempel till på samma tema. Vi hade tydligen haft en konversation några dagar innan som handlade om huruvida ”nu” var ”efter lunch” eller ”före badet”:

”Det är samma med det!” sade hon. ”Det är också sådär som med klockan!”

Och det var ju alldeles rätt, det med. 🙂

Det är ju inte så värst svårt att lära ut ”större än och mindre än”, som ni kanske minns – det enda som behövs är noll och positionssystemet. Men för att man därifrån ska kunna ta sig till att jämföra annat än ”verkliga” mängder med varandra behöver man också kunna placera in sig SJÄLV som en ”mittpunkt” (noll) mellan två ANDRA företeelser – ge sitt navigationssystem ett ”dömande öga” och bli en ”åskådare” till de egna aktiviteterna också och inte bara till andras…

Det linjära perspektivet: Samverkande krafter

Yes! Dottern är verkligen uppe på en ny språklig nivå! 🙂 Ni skulle bara höra henne, pratar och förklarar och förtydligar sig och tar inte illa upp för vänliga frågor – och i morse hörde jag henne för första gången ta med två faktorer i beräkningen när hon förklarade för mig varför man inte behövde ha lampan tänd på morgonen:

”Det är både för att det är dag och för att det är sommar!” sade hon. Och så är det ju – det är två faktorer som samverkar till ett resultat. Precis som två personer samverkar för att skapa en konversation… 🙂

Hon tar till sig fler av mina förklaringar också. Hon hade prov i veckan, historia nu igen. Det är svårt, men den här gången fick jag äntligen förklara vitsen med ”prov i skolan” för henne och att frågorna BARA handlar om det som de har gått igenom. Och hon förstod! Det var stort tycker jag.

Jag fick också min första chans någonsin att förklara hur hon borde tänka på ”tidssteg” – jag sade att hon har för korta tidssteg och att vi andra har längre, och att hon kan tänka på tidsstegen precis som på vanliga steg i ett rum. Det tar en viss mängd steg att gå igenom ett rum. Likadant är det med ”tiden” – det tar ett visst antal tidssteg att ta sig igenom en syssla. Och efter den förklaringen har dottern börjat titta på klockan och förklara ”hur långt det är kvar” istället för att hela tiden säga att hon vill att det ska hända nu. Det är första steget till att få tiden också hopknycklad precis som platserna, och vem vet – kanske får vi till det helt och hållet redan i sommar?

Och idag när hon gick ut i trädgården och stod på trappan och sade åt mig att jag också borde gå ut, då bad jag henne titta på min hand och frågade henne vad hon trodde att jag skulle göra. Och då tittade hon på min hand och sade:

”Det är fåglarnas vattenautomat. Du håller på med fåglarna! Då får du göra färdigt först innan du går ut.”

Fint resonerat, eller hur? 🙂

Det topografiska systemet: Kedjereaktioner och utbytbara länkar

Vi hade ett nytt genombrott här igår. Äntligen är vi framme vid kedjereaktionerna! 🙂

Följande visar en mkt vanlig situation när man har med dottern att göra. Hon säger nånting, man försöker tolka vad hon menar och ger henne ett svar på det man TROR att hon har sagt. Sen upprepar hon gärna samma mening igen, vilket då gör att jag brukar omtolka min första gissning till något annat – och ibland blir det rätt och ibland blir det fel, men vi brukar iaf lyckas ta oss fram till steget där man ”bestämmer” nånting. Det brukar dock inte dottern ta till sig utan fortsätter gärna bråka om det som hon redan har fått utlovat:

Igår fick jag emellertid plötsligt visa dottern hur man kan tänka sig att göra istället – först och främst se till att man uppmärksammar ”bestämma”-steget ordentligt, så att man inte står där och skriker fast man just har fått exakt som man vill:

Sen kan det också vara viktigt att man frågar om det man faktiskt VILL veta och inte använder meningar som folk själva ska gissa betydelsen av. Dottern fick tala om vilka frågor det egentligen var hon borde ha ställt, och då blev samtalet i stället som följer:

Snyggt jobbat av dottern, eller hur? Nu ska det nog bli en riktigt trevlig sommar här! 🙂

Det linjära perspektivet: Relationella responser

Det kommer nog inte att bli så mkt framöver här på bloggen för jag har äntligen äntligen kommit igång med min bok om synterapi och navigering och hoppas få den färdig framåt hösten. 🙂

Men eftersom vi hade ett litet genombrott här igår tänkte jag dela med mig av vårt senaste ritprat iaf. Jag kommer nog att fortsätta lägga ut åtminstone sådant även om det alltså inte blir så mkt teori här framöver.

Vi har länge haft problem med ”åsikter” – d.v.s. att en åsikt är just en ÅSIKT och inte nödvändigtvis sanningen – men också att en åsikt kommer från ETT håll och inte alls behöver vara samma eller ens motsatsen från andra hållet. Det är ungefär som skillnaden mellan ekotal och vanligt tal: får man samma svar tillbaka eller något helt annat?

Dottern har tidigare gärna velat ha det till att om en person är ”rädd” måste den andra vara ”modig”, för det är ju motsatserna. Att det är ”farlig” som ska höra ihop med ”rädd” har inte tidigare gått att få fram, och inte heller att man kan välja att vara ”modig” istället för ”rädd”, medan den andre då fortfarande är ”farlig”. Det handlar ju både om åsikter och om responser som beror av sammanhanget, av ”relationen”, och det är ju alltid svårt här om man inte förklarar det tydligt.

Men igår kom jag alltså äntligen på rätt sätt! 🙂 Och det har ni här:

Dottern blev så nöjd att hon fick sin speciella aha-glimt i ögonen. Hon har ju också länge märkt att det är något som inte ”stämmer” när hon pratar, för varför gör inte folk alltid bara det hon vill…? 😉 Men nu gick det fram att det beror på vad de TYCKER, och att åsikten inte alls behöver vara sann – att det är en ÅSIKT, inte fakta.

I detta sammanhang passade vi också på att gå igenom hur man kan ”ändra” på folks åsikter genom sin egen respons. Om nån verkligen tycker att man är jobbig eller farlig, då kommer de att springa iväg ifrån en (aka ”hålla avståndet”). Vill man att de istället ska komma ”nära”, då får man visa att man är ofarlig istället, något man lämpligen gör med leenden, lågt och vänligt tonfall och lugna kroppsrörelser (aka ”snällpilar”).

Det topografiska systemet: ”sam” och sämja

Vi har det lite jobbigt för tillfället. Jag vet inte om det är pollensäsongen, puberteten eller bara en ny fas – eller en blandning av alltihop – men uppriktigt sagt är dottern rätt gnällig just nu. Igår kväll gnällde hon på mig i två timmar för att det inte var dags att börja med maten, och sen när jag började laga maten gnällde hon för att den inte redan var färdig. Och efter maten gnällde hon sen över att hennes pappa inte hade kommit än (han kommer varje fredag kväll). Och när han kom gnällde hon på honom för att han inte åt sin mat tillräckligt fort och inte kom in i duschen tillräckligt fort o.s.v.

Vi har fortfarande inte knäckt det här med olika personers olika steg, heller – det är tydligt att hon fortfarande tänker på alltihop som en enda stor tidslinje där alla måste vara med på alla steg hela tiden och man inte ens kan tänka sig att göra olika steg på samma tid… Jag har fortfarande inte riktigt kommit på hur vi ska komma vidare med det men jag har ett par idéer, och igår gjorde vi den här bilden:

Jag påstod helt fräckt att det var addition och länkade det till både summa och lika med, även om det inte riktigt håller hela vägen etymologiskt. Men det gjorde iaf ett visst intryck på dottern som tänker i ljud och nu ska vi trycka på de här orden en tid så att begreppet ”sam” sjunker in ordentligt. Då kanske det vänder… 🙂

Dra slutsatser – om ett alternativ eller flera

I veckan hade vi ett litet bakslag här – eller ett stort, beroende på hur man ser det. Men det åtföljdes åtminstone av ett riktigt stort framsteg, så det var nog lika så bra. 🙂

Dottern gick och lade sig som vanligt klockan nio. Sedan gick jag själv rakt bort till sängen för att säga godnatt istället för att först släcka lyktan i fönstret, dottern protesterade, jag vände tillbaka och släckte – och sedan bröt det löst. Hon kom in i cirkeln och kunde inte släppa att jag hade ”glömt” detta – hon kom med förslag på hur jag hade tänkt istället – ”du tänkte nog att vi skulle mysa lite först”, ”du tänkte att den skulle vara tänd hela natten” o.s.v. – och efter det försökte hon få mig att lova att jag ALDRIG mer skulle glömma något. Och det går ju inte…

Sedan grät och klagade hon halva natten på att man inte kunde ”göra om” steget så att det blev rätt istället för att jag skulle ”glömma” och sen ”rätta till” – jaa, det var nästan som förr i tiden, när dottern bara inte KUNDE få stopp och hitta ut ur cirkeln… Hon vägrade förstå varför hon skulle bli trött nästa dag om hon inte sov, och kanske inte orka med skolan, och till slut fick jag henne tyst genom att ”hota” med att om man inte kommer iväg till skolan får man inte träffa sin fina resurs (dottern älskar henne).

Ja, till slut somnade hon ju iaf och i skolan var hon sedan trött. Där pratade de också om det här med att alla får glömma osv, men nästa kväll var dottern iaf extremt noga med att jag skulle göra rätt från början. Hon sade till innan jag ens hann i närheten av lyktan, och sedan sade hon:

”Nu får du lova att komma ihåg det själv imorgon kväll!”

(Dottern talar ofta till mig som om det var hon som var vuxen och jag ett litet skolbarn, hon lär sig det i skolan. Jag menar inte att de lär henne att göra så med mig, utan att hon imiterar de vuxnas sätt och använder det hemma sedan.)

Men nästa kväll, när jag faktiskt kom ihåg allting själv och gjorde allting alldeles rätt (ja, faktiskt!), då sade dottern iaf till mig. Och när jag sade att det behövde hon ju inte göra nu, för det var redan gjort, och tänk! Då sade dottern:

”Ja, för jag såg ju med mina egna ögon att du inte gick rakt fram till sängen utan svängde mot lampan! Då borde jag ha varit tyst!”

Det är första gången hon har jämfört två olika handlingsalternativ för en annan person på det där viset! Yes! TVÅ olika framtidsalternativ istället för bara ETT!! Och kan man se två kan man se fler… 😉

Det är fyra år sen hon lärde sig att alls kunna ”förutse” att någon annan tänker göra något – och nu kan hon förutse olika alternativ också! Fattar ni hur STORT det här är…? 🙂

Det linjära perspektivet: Graderade motsatser

Vi har en tid haft problem med att dottern ofta svarar ”Nej!” när man frågar henne t.ex. om maten varit god – i synnerhet eftersom hon inte menar att den varit otäck, utan ”smarrig” eller något annat i samma stil. Och samma med frågor om hur hon mår och annat sådant – man vill ju liksom bara ha en positiv bekräftelse från henne, men istället blandas man in i långa diskussioner om ordvalet.

Jag har försökt förklara det förut utan framgång, vilket har förvånat mig lite eftersom dottern är så vass på motsatser. Igår provade jag med en enkel bild för att tydliggöra det även visuellt för dottern:

Först tyckte jag att det verkade fungera, men idag hade hon ändå svarat likadant i skolan, och det gjorde hon även med mig senare på kvällen. Och då hoppade äntligen sambandet fram för mig! 🙂 Det ÄR inte bara två motsatser det handlar om! Såklart, eftersom det gäller flocken! Det är tre komponenter som vanligt! Det är med detta som med allt annat som har med navigationssystemet att göra: det måste finnas ett dömande ”öga” i mitten, som kan VÄRDERA det som upplevs.

Så ikväll gjorde jag en ”åsiktsbild” åt dottern som jag baserade på flocken (två motsatser som förändras från litet till stort), och vet ni vad? 🙂 Det fungerade! Jag ställde alla vanliga ”frågor”: ”Hur mår du?”, ”Var det gott?”, ”Var det roligt?”, och dottern log och började sätta ihop riktiga ”åsikts-svar”. Vi blandade uttrycken och fick med allt möjligt, från sånt som ”halvdåligt” och ”lite sådär okej” till ”superfantastiskt”:

Och för första gången såg jag att dottern förstod varför ett ”Nej” på frågan ”Är det bra?” betyder ”Det är dåligt” istället för ”Det är underbart” eller någon annan synonym. Så nu får vi träna det tills det sitter. Det känns att det här var rätt bild, iaf. 🙂