Det topografiska systemet: om ”titta-ord”

Jag har inte skrivit om dotterns platsuppfattning på länge nu – senast var för över ett år sedan, när dottern själv kom på det där med ”tid-rum”-orden. Detta eftersom allting går så bra nu för tiden så att man knappt tänker på det längre – det där med gps och listor och förberedelser är ju numera ett minne blott – men ibland händer det saker som gör att man blir påmind om det.

En av de allra viktigaste kategorierna när vi höll på med den topografiska språkträningen var ”titta-orden”. Inte p.g.a. det som den kategorin innehöll – vilket inte var så mycket som man kanske skulle ha kunnat tro – utan snarare p.g.a. det som den INTE innehöll. Vis av erfarenheten efter det där med färgerna höll jag nämligen benhårt på principen att inga ord som över huvud taget KUNDE klassificeras under någon annan kategori kunde vara ‘titta-ord’.

‘Titta-ord’ var det alltså bara frågan om när det enda man kunde göra med en företeelse var att just ‘titta’ på den. Här hade vi sånt som ljust och mörkt, alla färgerna och även visuellt beskrivande ord som glittra, blänka, lysa o.s.v. Sen var det inte så värst mycket mer – det finns faktiskt inte så många ”rena” titta-ord…

Och igår medan vi var ute i trädgården drog dottern upp det här igen.

”Mamma, varför är ljust och mörkt titta-ord och inte känna-ord?” frågade hon.

Jag svarade med den vanliga ramsan från förr om skillnaden mellan att titta och att känna. Då tog dottern plötsligt över, och jag fick det bestämda intrycket att just det här var vad hon hela tiden hade velat säga men inte hade vetat hur hon skulle föra på tal.

”Ljust och mörkt är som plats”, sade dottern. ”Plats är också ett titta-ord! Plats kan man bara titta på, man kan inte känna på den som man kan med saker.”

Hon sträckte ut handen och tog tag i en gren bakom sig.

”Som den här, såhär är saker”, sade hon och vickade på grenen, ”de är lösa och man kan känna på dem – flytta dem liksom. Men plats, det kan man bara titta på” – hon gjorde en liten paus och viftade lite löst bortåt gräsmattan – ”plats – det är liksom för hopknycklat för att känna på – så om man vill känna på ‘plats’ skulle man ha behövt en hand som var – jo, som en ‘plats-hand’ istället…”

Jag har ingen aning om varför hon använde just det ordet – ‘hopknycklat’ är inte direkt det första ord jag själv skulle ha tänkt på när det gäller ‘plats’, och det fick mig att fundera på det där förbaskade Calabi-Yau-rummet igen – men det gick ju iaf inte att ta miste på att hon verkligen FÖRSTÅR det här med ‘plats’ nu för tiden. 🙂 JAG har då aldrig sagt henne att ‘plats’ är ett titta-ord – ‘plats’ har hela tiden varit en egen kategori här hos oss.

”Ja, det är alldeles riktigt”, sade jag. ”Precis så är det med ‘plats’. Visst är det ett ‘titta-ord’, det har du alldeles rätt i!”

”Fast nu kom jag på en sak!” sade dottern. ”Man KAN ta i ‘plats’ om det finns en sak där, på den platsen! En ‘saks-plats’ blir det då…”

”Ja, det blir det”, sade jag. ”‘Position’, kan man också säga…”

Det är ju det jag har sagt hela tiden: glöm det där med ‘lek’ och håll er till den teoretiska fysiken istället – det är iaf det enda sättet att lyckas med nånting här i världen. Och det ska faktiskt också bli vansinnigt spännande när dottern en gång själv kan berätta om hur hon såg saker och ting när hon var liten! Risken är väl bara att man vid det laget inte längre förstår vad hon säger… 😉

Det här inlägget postades i topografiska systemet och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.