Det linjära perspektivet: Avstånd och flockpilar

Vi har fått ta ett krafttag med flockpilarna nu ett tag, för det är inte bara med mig som dottern har varit lite besvärlig på sista tiden. Hon har plötsligt utvecklat nån sorts aversion mot pojkar och har sagt till folk i skolan att hon hatar dem. Både elever och vuxna, tydligen. Och det går ju absolut inte för sig – man får ju visserligen alltid tycka vad man vill, men man får INTE skicka vilka signaler som helst…

Jag ändrade om lite i en gammal ritpratsbild som handlar om att skilja på sak och person, och lade till de känslor som flockpilarna leder till hos de personer som samtalar:

 

Det här är ju den mer ”vanliga” flockvarianten på det där med ”uttryck och intryck” som vi körde med för ett par år sen, och vet ni vad! Det gick bra! Dottern drar fortfarande upp att hon inte gillar pojkar, men det märks att hon iaf börjar förstå att man kanske inte behöver SÄGA det hela tiden… 🙂

Jag märkte också att det viktigaste sambandet här är att skilja ”meningarna” från ”känslorna” – dvs få till det där ”avståndet” –  om man t.ex. pratar med en pojke, och om även ”ämnet” är pojkar, då är det inte alls bra att skicka arga signalerna om att man ”hatar” pojkar, för då tar den andre det garanterat personligt. Om det är en flicka man istället pratar med, så kan det ju kanske gå bra, men enklast och bäst är ju att inte säga sånt där alls.

Vi tog också exempel från häromdagen, när dottern satte på TVn och det inte blev någon bild för hon hade råkat trycka fel. Jag kom till hjälp, men sin vana trogen visade dottern mig ingen som helst uppskattning för det utan gnällde en lång stund över att det hade blivit ”fel”. Då passade vår nya bild också bra, för att visa att man inte BEHÖVER gnälla över saker som inte kan svara en ändå – men att man kan tänka lite på vilka känslor man skickar över till de andra PERSONERNA när man säger sina meningar. Och det gick fint. Jag tror nog att vi snart ska ha löst de här situationerna en gång för alla. 🙂

Även i övrigt är det mkt framsteg just nu. Dottern har börjat hjälpa till hemma och hämtar sina egna saker, hjälper till att duka och duka av osv – snart ska jag nog få henne att lägga in sin egen tvätt i skåpen också!

Och igår när jag ville gå ut i trädgården, och dottern hellre ville stanna inne, föreslog hon också för allra första gången att vi kunde göra olika steg:

”Jag kan vara inne och skriva på mitt block”, sade dottern, ”och så kan du gå ut själv!”

Och så blev det. Äntligen, äntligen är vi framme vid ”samtidigt” på riktigt! 🙂

Annonser
Det här inlägget postades i linjärt perspektiv, socialt samspel och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.