Det linjära perspektivet: Graderade motsatser

Vi har en tid haft problem med att dottern ofta svarar ”Nej!” när man frågar henne t.ex. om maten varit god – i synnerhet eftersom hon inte menar att den varit otäck, utan ”smarrig” eller något annat i samma stil. Och samma med frågor om hur hon mår och annat sådant – man vill ju liksom bara ha en positiv bekräftelse från henne, men istället blandas man in i långa diskussioner om ordvalet.

Jag har försökt förklara det förut utan framgång, vilket har förvånat mig lite eftersom dottern är så vass på motsatser. Igår provade jag med en enkel bild för att tydliggöra det även visuellt för dottern:

Först tyckte jag att det verkade fungera, men idag hade hon ändå svarat likadant i skolan, och det gjorde hon även med mig senare på kvällen. Och då hoppade äntligen sambandet fram för mig! 🙂 Det ÄR inte bara två motsatser det handlar om! Såklart, eftersom det gäller flocken! Det är tre komponenter som vanligt! Det är med detta som med allt annat som har med navigationssystemet att göra: det måste finnas ett dömande ”öga” i mitten, som kan VÄRDERA det som upplevs.

Så ikväll gjorde jag en ”åsiktsbild” åt dottern som jag baserade på flocken (två motsatser som förändras från litet till stort), och vet ni vad? 🙂 Det fungerade! Jag ställde alla vanliga ”frågor”: ”Hur mår du?”, ”Var det gott?”, ”Var det roligt?”, och dottern log och började sätta ihop riktiga ”åsikts-svar”. Vi blandade uttrycken och fick med allt möjligt, från sånt som ”halvdåligt” och ”lite sådär okej” till ”superfantastiskt”:

Och för första gången såg jag att dottern förstod varför ett ”Nej” på frågan ”Är det bra?” betyder ”Det är dåligt” istället för ”Det är underbart” eller någon annan synonym. Så nu får vi träna det tills det sitter. Det känns att det här var rätt bild, iaf. 🙂