”Flockfraktalen”: om språkets ”osynliga” komponenter

Igår hann  vi med ett par bitar till. Först visade jag dottern hur komponenterna ”person, tid, plats, aktivitet, sensoriskt och åsikt” inte bara kan uttryckas med enskilda ords och meningars betydelse utan även genom att utnyttja inneboende egenskaper hos de övriga orden i en mening. För på samma sätt som ”tids-komponenten” kan uttryckas med tempusböjda verb samtidigt som de informerar om aktiviteten, så kan även andra ordklasser innehålla flera av komponenterna i ”bland-form”, så här:

ordklass komponenter exempel
substantiv person, flock, sak, tid, plats mamma, familj, äpple, dag, skola
adjektiv sensoriskt, åsikt varm, skön, fin
verb aktivitet, tid skrattade, sjunger, ska göra
adverb aktivitet, tid, sensoriskt, åsikt skuttigt, tidigt, högt

Istället för en sådan här beskrivning i flera meningar…

Det finns en kanin i trädgården. Den skuttar. Det är dag. Det är soligt och varmt. Den är söt.

…kan man skriva om alltihop i en och samma mening:

En söt kanin skuttar i den soliga och varma trädgården.

Därefter tog vi också en del om hur man anpassar sig efter vem man pratar med (d.v.s. till ”pilarna” också och inte bara ”omringen”): vem vet vad, vad ska hända sen och vad behöver alla då veta?

Dottern har t.ex. en vana att efter kvällsmaten oftast säga till mig: ”Nu är jag färdig.” Detta betyder då enligt hennes uppfattning: ”Mamma, kan du ta ut fatet och ge mig ett äpple?” Men igår förstod hon plötsligt vad jag menade när jag sade till henne att hennes mening bara är sensorisk, och att hon faktiskt inte behöver säga den alls – att det är hon som behöver den sensoriska informationen (”Jag är mätt!”), inte jag. Det sensoriska behöver faktiskt inte sägas – det behöver däremot nästa steg – ”person, tid, plats, aktivitet”, d.v.s. ”Mamma, kan du hämta…” o.s.v.

Språkets grundläggande komponenter.

Vi tog även vissa av hennes andra standardmeningar och bytte ut de långa, klumpiga konstruktionerna mot enklare ”klisterord”:

”Jag vet inte vilka jeans jag ska ha idag!” blev till ”Ska jag ha de där?”

”Jag vill ha blocket där jag skrev i alla rutorna” blev till ”Mamma, kan du hämta blocket jag hade innan?”

Vi fick även bort några av hennes ”andra-person-meningar” – som hon alltså använder i situationer där hon tidigare fått dessa meningar som ”svar”. ”Oj vänta!” blev t.ex. istället till ”Mamma, kan du skynda dig lite!” 🙂

Vi hann även med att diskutera ”vuxen”- respektive ”barn-beteende” i olika situationer. Jag tog exempel och sade att det där, det måste en vuxen i skolan ha sagt eller gjort först, och varje gång visste hon vem det var (såklart). Då sade jag att hon inte behöver härma efter de vuxna, utan att det är barnens reaktioner hon borde imitera istället (åtminstone om hon tänker göra det mot vuxna, mot andra barn kan det däremot gå bra att så att säga ”visa auktoritet”):

Flockfraktalens grundläggande byggsten.

Det gick jättebra att förklara med hjälp av exempel från filmer och böcker (särskilt Lotta-filmen – återigen, tack gode gud för Astrid Lindgren!) Hon begrep direkt att storebror Jonas, han måste visa ”barnbeteende” i skolan, men när han kommer hem kan han visa ”vuxenbeteende” mot lilla Lotta och säga till henne: ”Äh, du är för liten!”

Så nu ska vi snart få ordning på dotterns samtal och konversationer också… 🙂

Men varför är då de här i grunden rätt enkla komponenterna så insnärjda och undangömda i språket så att man knappt kan få syn på dem alls om man har råkat missa dem de första veckorna som spädbarn? Inte ens utbildade logopeder och terapeuter tycks ju ha denna grundläggande struktur klar för sig…?

Ja, det beror förstås just på flockfraktalen – på ”mamma-pappa-barn” och pronomenstrukturen som ”alla” går omkring med i huvudet och som är det första de ”ser” när de betraktar världen – och som de sedan använder i alla andra sammanhang, stort som smått. I flockfraktalen är ”person, tid, plats, aktivitet” allihop inbakade i begreppet ”flockmedlem” och används synonymt med begreppet ”empati” – vilket inte behöver läras in separat utom i de fall då flocken inte syns. Flocken och flockfraktalen fungerar alltså som ett automatiskt filter och är säkert extremt svårt att bortse ifrån för de flesta som lever sina liv instängda bakom den – eller, mer korrekt, inuti den:

Flockfraktalen.

För som Carlo Rovelli säger i the Order of Time:

We observe the universe from within it, interacting with a miniscule portion of the innumerable variables of the cosmos. What we see is a blurred image. This blurring suggests that the dynamic of the universe with which we interact is governed by entropy, which measures the amount of blurring. It measures something that relates to us more than to the cosmos.

We are getting up dangerously close to ourselves. We can almost hear Tiresias, in Oedipus, saying: ‘Stop! Or you will find yourself’… Or Hildegard of Bingen, who in the twelfth century seeks the absolute and ends up by putting ‘universal man’ at the centre of the cosmos.

–  Carlo Rovelli: The Order of Time (Chapter 10. Perspective, p. 134)

Och efter allt som har hänt så kan jag inte annat än hålla med honom. Fast egentligen är det alltså inte ”universal man” som är grejen här utan ”universal NT pack” – man får inte till fraktalen utan hjälp av andra som är likadana som man själv… 🙂

Annonser
Det här inlägget postades i linjärt perspektiv, socialt samspel, språket, topografiska systemet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.