Vi kommer allt längre med läsningen. Nu när textens inbyggda motsatser sitter ordentligt, och likaså det linjära förhållandet mellan olika syftningar inom en mening eller ett kortare stycke text (t.ex. ett kapitel), har vi kommit till ”den röda tråden” i en berättelse – alltså till själva ”meningen”.
Ni minns väl Donna Williams, som tyvärr tragiskt gick bort i bröstcancer förra året. Som liten var hon också ekotalare och meningsblind precis som dottern, och vi har haft hennes texter att tacka för mycket – det mesta, faktiskt, alldeles i synnerhet i början. Så här beskrev hon sin egen upplevelse av att som vuxen för första gången läsa med ”mening” – a.ka. läsförståelse (Like Colour to the Blind, p. 145):
I was reading directly and consciously and effortlessly with whole meaning for the first time in my life. Pictures happened in my head and I actually could mentally see the story I was reading. I could see not just one character in the story, but all of them and what they were doing and the colours and look of the things described in the story.
I could hear my voice as I read. The trained-in unmatching meaninglessness intonation of the past was gone, so was my own truer monotone, which had always gone together with reading meaningless visual blah-blah when it hadn’t mattered to pretend that you understood or found something interesting. What was there was a flow and intonation that came naturally from reading something I could imagine and was intrigued by.
Idag läste dottern en hel bok för mig. Det var jätteroligt och hon ville också veta vad som skulle hända: ”Nu får jag vända blad så får vi se”, sade hon varje gång. Det är första gången som vårt bokläsande har handlat om ”storyn”, så nästa steg blir själva ”berättelsebygget”! 🙂
Jo, och häromdagen gjorde vi pocherade ägg och hade ett långt samtal om stelna, bestämma, besluta, begränsa, göra fast, fastslå, spika o.s.v. Jag märkte på dottern att förklaringen gick hem, så nu gäller det bara att köra med det här i alla möjliga sammanhang tills hon själv får ihop det. Och nu när hon läser kommer det att gå fort – man får ju så många, många fler exempel på det viset…
Men också TV fungerar i det avseendet. I år tittar dottern faktiskt på julkalendern – tittar, inte bara lyssnar, och i ett avsnitt hade vi sån tur att det utspelade sig en liten maktkamp mellan ”mamma Lussan” och ”mamma Sanna”. Jag frågade dottern om hon tyckte att de betedde sig konstigt, och det svarade hon ja till med eftertryck. 🙂 Jag förklarade att sådär, just sådär gör folk när de håller på och försöker bestämma vem som ska bestämma över vem. Jag pekade ut så många blickar och anspelningar som jag bara hann, och vi fick t.o.m. med det där falska leendet man ger sin motståndare för att upprätthålla artighetens krav. Hoppas att resten av julkalendern levererar lika bra exempel!
interface autism 