När man ser i 2D

Innan jag förstod mig på det här med visuell perceptionsstörning förstod jag inte heller varför vissa saker stressade vår flicka så mycket.

Det var inte bara det där med nya platser. Det var också sådant som att vissa dörrar inte fick stängas om henne, medan andra dörrar tvärtom alltid skulle vara stängda; att hon avskydde att folk lutade sig ner över henne, eller satte sig ner på huk för att komma på hennes nivå; att hon skrek när saker välte, när en tavla hängde snett, när prydnadskudden med den broderade blomman på framsidan råkade hamna med baksidan upp, när man bytte färg på diskborsten när man köpte en ny. Hon kunde inte heller tåla strukturmattor, räfflade ytor, skrynklor, avtryck m.m.

Det verkade så konstigt alltihop, och jag bara kunde inte acceptera den gängse förklaringen om att hon var ”överkänslig”, hade ”överselektivt tänkande” och ägnade sig åt ”ritualer”. Jag kunde inte sluta fundera över varför hon var överkänslig, och varför hon var så fixerad vid vissa detaljer. Det måste ju bero på något!

Numera inser jag förstås att orsaken helt enkelt var hur synintrycken ändras p.g.a. form, storlek, avstånd, ljus och skuggeffekter; min flicka såg sin värld i 2D på den här tiden.

”Det är hål i golvet!” skrek hon redan som treåring och försökte få mig att släta till strukturmattan av plast i köket. Eller ”Det är hål i hyllan!” när hon upptäckte små fläckar med avskavd färg på en gammal bokhylla.

Detta var besvärligt nog – men när hon en dag skrek ”Det är hål i foten!” höll man ju på att få hjärtsnörp och kom rusande som en stormvind för att lägga om eventuella skärsår – men allt som fanns att se på foten var små runda avtryck efter den gröna dörrmattan…

Sängar, soffor, mattor och dukar var ett ständigt bekymmer, för dottern hatade skrynklor och började gärna skrika vid minsta skrynkla någonstans. Även sedan hon lärt sig ”släta till” tålde hon inte skrynklor, utan krävde att de genast skulle åtgärdas. Hon kunde t.ex. ligga på mage i sängen och läsa när hon plötsligt upptäckte skrynklorna som blev efter hennes egen tyngd…

Det var detta som till slut gav mig den första ledtråden till vad som nu har fått mig att helt omvärdera det jag från början hade fått lära mig om autism. Återigen kom jag att tänka på Prof. Ian Stewart (The Topologist’s Tea-Party, Flatterland, 2001):

Suddenly everything that had been happening was starting to make a weird kind of sense. The Doughmouse wasn’t as stupid or annoying as he seemed. “Hole” was just a rough-and-ready way to describe something infinitely more subtle: topology.

Sambandet med dotterns skrynkel-fobi slog mig genast. Behövde den treåriga dottern kanske en kurs i topologi? Hade andra sådana här barn kanske liknande bekymmer? Var det därför så många av de ”ritualer” och ”fixerade beteenden” jag läst om handlade om hur de undersökte den fysiska världen med intensiv frenesi – snurrar saker, öppnar och stänger dörrar, tittar i timmar på hur ljuset blänker i rinnande vatten, känner sig fram o.s.v.?

Som mamma till ett barn med autism måste man vara lite innovativ. Topologi för en treåring! Jag försökte mig på att använda modellera. Jag tog helt enkelt med en stor platt kaka modellera överallt dit vi gick, och så fort hon blev orolig över några ytstrukturer eller skrynklor så tog vi ett avtryck med modelleran. Vi tittade på vilka olika mönster det blev och hur ljus och skugga ändras efter hur djupt avtrycket är. Dottern fick känna med fingrarna också, först på den verkliga ytan, sedan på avtrycket. Också hemma gjorde vi avtryck i modellera med allt möjligt, t.ex. bokstäver, kakformar, lypsyl, fingerborgar, knappar, gafflar, kulor m.m.

Dottern blev allt lugnare. Snart kunde man börja skrynkla till mattorna och dukarna hemma med flit. Man kunde byta tvålar och vända kuddar så mycket man ville, och skrynklor i sängen tog hon med största ro.

Fortfarande var det vissa saker som inte gick för sig, men nu när jag väl hade fått upp ögonen för vilken typ av problem det faktiskt kunde röra sig om insåg jag att det säkert skulle gå an att träna det också. Och att det helt enkelt måste finnas någon någonstans som visste mer än jag om sådana här saker.

Det var nu jag började leta efter en ny sorts litteratur, som inte bara behandlade autism utan också synstörningar. Först hittade jag Donna Williams. Sedan hittade jag Prof. Richard Gregory och dr Melvin Kaplan… och allt det övriga som jag berättade i förra inlägget.

Jag tog nu upp det här även med habiliteringen. När jag lade fram mina synpunkter höll de med, och hjälpte mig utveckla ett anpassat program för synterapi åt min dotter. Nu gör hon stora framsteg med alla sorters 3D-tänkande. Det är klart att hon behöver en ögonläkare också, eller en optometrist. Men hon är inte riktigt redo för den sortens undersökningar än, även om jag tror att hon snart blir det. Och i sådana fall är det bättre att själv börja med terapin istället för att försitta mera tid.

Annonser
Det här inlägget postades i visuell perception och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till När man ser i 2D

  1. Aspergermamma skriver:

    Wow, jag är mycket imponerad. Modellera, så innovativt! Och jag känner igen delar av det där. Saftkannan (han fick saft på den tiden), skulle absolut stå på exakt samma ställe, med handtaget vänt åt samma håll som alltid. Allting skulle vara ”exakt, exakt likadant som innan”. Inte konstigt alls, för om man försöker förstå den 3:e dimensionen, så måste de två första vara konstanta i tiden, annars spricker alltihopa, och man får börja om med de nya sakerna/positionerna, eller?

    Gilla

    • Sabina skriver:

      Just det! Det är precis det jag menar. Det blir för många variabler för dem annars. Det verkar så enkelt när man väl kommer på det, eller hur? Inte ritualer, utan synen. Man kan ju också befinna sig på olika nivåer i sin 3D-uppfattning, jag tror din M kommit på mycket själv medan min dotter behövde mera hjälp i början. Och det är de specifika problem som varje individ har som i sin tur avgör vad de helst sysslar med, om det sen är att öppna dörrar eller snurra på saker eller läsa kartor eller att allting ska vara likadant, o.s.v.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s