Om att skilja på sak och person

Vi har börjat närma oss artigheter och tilltalsformer nu också (vett och etikett, fint sätt och allt vad det heter). Vi måste förstås öva det lite, men jag hoppas att det inte ska behöva ta så lång tid.

Dottern har ju ofta för sig att så fort man har planerat nånting så måste det hända så fort som möjligt – helst i nästa sekund. Dessutom tycker hon oftast att allting måste göras på samma sätt varje gång, av samma människor och med samma saker. Och det gäller även för vad hon tycker bör sägas

Så sent som i somras trodde dottern fortfarande att världen skulle rasa ihop om inte mamma gjorde frukosten varje dag – att pappa kunde göra den istället fanns inte på kartan. Och om vi har sagt att det ska bli fläskkarré med björnbärspaj till fredagsmiddagen, då står hon där bredvid och tycker att man ska börja med pajen innan man ens fått in köttet i ugnen. Tjugo gånger i minuten säger hon det. Hon kan vara rätt jobbig faktiskt, står där och liksom ”ger order” fast jag vet att hon inte menar det på det viset. Och om man inte kommer igång så snabbt som hon har tänkt sig blir hon arg – och hur stor lust tror ni då att man har att göra det hon vill…? 😉

Det är ju inte så att hon tänker att hon ska ”ha” folk till något särskilt. Folk är som de är, och gör som de gör, och det vänjer hon sig vid. Om folk då hela tiden har gjort en viss sak med henne, då är det den saken hon väntar sig. Har folk däremot inte gjort saker, då är det istället det hon väntar sig av personen i fråga. Och sen så ”tycker” hon såklart nånting om personen p.g.a. hur de ”är”, hon gillar inte alla utan bara vissa men särskilt i början är hon väldigt lättlurad – eller mer som ett ”blankt papper”, för innan hon känner folk vet hon ju inget om dem. Det är svårt det där med att folk alltid har nån ”dold orsak” till det de gör. För NTs kan ju göra saker inte för att det ”ingår” i deras personlighet, utan av helt andra skäl, eller hur? För att man ska ”tycka” hit eller dit, eller för att andra ska ”tycka” nåt, eller ”inte tycka” nåt. Som en tonåring som tycker att föräldrarna är pinsamma, t.ex. Eller pappa som gör frukosten för att mamma ska få sovmorgon och tycka att han är snäll…

Men innan man kan skilja på ”sak och person” på det där viset måste man ju ha den topografiska grunden för båda begreppen, och det tycker jag nog att vi redan har fått till (omringarna och pilarna). Det som möjligen fattas i det avseendet kommer att fyllas igen nu när dottern äntligen läser böcker, och därför har jag bestämt att det äntligen är dags att fixa till hennes ”sociala sätt”.

Igår till lunch åt hon färdigt och ville ha ett äpple. Då fick jag henne att först säga ”Tack för maten!” innan hon fick be om äpplet, som hon sedan fick. Jag fortsatte äta och hon åt upp äpplet. Sen såg jag att hon satt där och ilskesurade, som jag kallar det för. Det kröp fram att hon var arg för att jag hade haft henne att säga ”Tack för maten!” innan jag hämtade äpplet. Så då tog vi och pratade om det, att det är viktigt med snällheter och att man måste skilja på sak och person. Tog flera andra av hennes egna exempel. Pratade även om att man kanske får vänta lite på äpplet idag, men om man vill ha ett imorgon också är det bra att säga ”Tack” åt folk, så att de kommer med ett i morgon också istället för att säga: ”Hämta det själv!”

Och i morse väckte dottern mig med ett illtjut. Två av hennes gosedjur hade ramlat ner ur sängen. Jag hittade yrvaket det ena men det andra var borta. Dottern gjorde gnäll-ljud (då låter hon mest av allt som en katt som upprepade gånger blir trampad på svansen). Jag blev stressad men hämtade ficklampa och lyste under sängen, och då kom det fram. Efteråt pratade vi om det också, om att hon aldrig blir nöjd när man kommer och hjälper utan sitter där och liksom ackompanjerar alltihop med gnäll.

”Det är för att jag vill att allt ska bli bra!” sade hon.

Jag sade ja, det förstår jag, men man måste visa människan som ger hjälpen att man blir glad för hjälpen också, inte bara för ”saken”. Så även om folk inte får ”saken” rätt med en gång så kan man vara glad och tacka för hjälpen, annars blir den andre ledsen eller stressad istället och kommer kanske inte tillbaka och hjälper nån mer gång. Och hon funderade på det och lär sig väl med tiden, hoppas jag.

För det handlar ju inte bara om ”saken”, utan om människorna som är med och gör ”saken” också. Man måste ha två spår i hjärnan istället för ett: man måste ha både omringen och pilen.

Annonser
Det här inlägget postades i linjärt perspektiv, socialt samspel, topografiska systemet och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.