Problemlösning

Igår löste dottern för första gången ett problem alldeles själv!! 🙂

Hon är ju otroligt duktig på stavning, vilket även gäller engelska. Oftast kan hon glosorna redan innan jag förhör henne, men ibland är det några som hon inte kan och då tar vi dem en gång till. Det brukar bli en kolumn i ett kollegieblock, och för det mesta vill hon att vi fortsätter tills vi fyllt kolumnen hela vägen ner på sidan. Men den här veckan hade jag förhört henne på glosorna redan dagen innan (i förrgår), eftersom inplanerade aktiviteter nästa dag eventuellt skulle göra henne trött och inte orka med läxan. Så när vi igår tog om samma glosor igen kunde hon allihop, och när hon ville att vi skulle fortsätta för att fylla kolumnen sade jag att det inte behövdes.

Det tyckte hon inte alls om. Hon förklarade för mig att hon ville ha hela kolumnen fylld. Jag sade att vi kunde ta nästa dags glosor om hon nödvändigt ville göra mer läxa, men det ville inte hon – det skulle vara glosor från SAMMA läxa. Då föreslog jag att hon kunde skriva dem själv. Något mer förhör behövdes ju inte…

Hon fortsatte förklara samma sak om och igen för mig. Varje gång svarade jag att det inte behövdes, att jag inte ville lägga mer tid på läxor hon redan kan och att vi hade annat som vi hellre kunde göra. Jag tog fram ett korsord och sade att jag ville lösa korsord ”nu när vi är lediga” och så kunde hon skriva själv på sin kolumn.

”Läxan är på din tidslinje!” sade jag. ”Inte på min! Jag hjälper dig när det behövs men inte när det är färdigt!”

Då lade hon sig ner och började gråta. Ja, det är sant. Hon skrek och grät: ”Jag vill att du ska säga orden! Jag vill göra läxan!! Hjälp! Det kommer tårar!”

”Torka bort dem då”, sade jag och chansade på att det inte var på allvar (ja, jag tog en risk, men ni skulle ha varit med så hade ni förstått varför…)

Det gjorde hon men fortsatte gråta över kolumnen som inte blev fylld. Till slut sade jag att hon kunde berätta om det här i skolan nästa dag om hon ville:

”Då tycker de säkert INTE synd om dig! Jag har aldrig hört talas om en unge som lägger sig ner och gråter för att hon redan kan sin läxa! Det har säkert inte de gjort heller! Jag tror inte att det finns några andra barn som älskar läxor så här mycket!”

Jag såg att dottern reagerade med förvåning på detta (hon avbröt sig nämligen mitt i gråtandet och kastade en förstulen blick på mig), vilket gjorde mig säker på att det verkligen var krokodiltårar.

Det är inte ett problem vi tidigare haft (och inte heller något som jag själv kan), men det är ju verkligen en bra sak att kunna i flocken, det här att ”låtsas” känna saker bara för att få sin vilja fram. Det går ju knappt att leva i flocken nu för tiden om man inte ständigt ljuger, bedrar och sparkar och spottar på andra, eller åtminstone tar med det i beräkningen (d.v.s. visar ”empati”) – sedan kvittar det fullständigt hur bra man är på att detektera själva känslorna, för om man saknar det egoistiska flockfiltret blir det fel iaf. Känslorna räcker till för att det topografiska ska kunna skilja sanning från lögn och identifiera hot – men inte för att välja väg efteråt. Inte ens när man blir så avancerad att man kan detektera personlighetstyper i en enda blick räcker det till utan flockfraktalen…

Men har ni hört på maken – dottern avbröt med ens sitt gråtande, satte sig upp och sade:

”Nu fick jag en fin idé! Mamma Kängu kan hjälpa till istället för dig!”

Och så tog hon ett av gosedjuren och ställde bredvid sitt block. Jag trodde knappt mina egna ögon men skyndade mig att hålla med om vilken fin idé det var. Sedan passade jag på att tala om att just så här, det är så som man gör när man ”leker” med leksaker:

”Du vet, alla barnen i filmerna och böckerna som leker med leksaker när de vuxna inte har tid. Just så är det de gör!”

Dottern såg extra nöjd ut när hon hörde detta. Och sedan skrev hon glosorna själv och låtsades att Kängu förhörde henne, jag löste korsord bredvid dem, och vi hade det hur trevligt som helst. Efteråt pratade vi också om att det här heter ”komma överens” om hur man ska göra, och hur man säger om man håller med: ”Det vill jag också göra!” eller inte håller med: ”Det tänker inte jag göra!”

Och dottern lyssnade och sög i sig formuleringarna, så nu får vi se hur lång tid det ska ta innan hon automatiserar det.

Det här är ju en STOR händelse!! Tänk att hon kan avbryta en sådan här sak och SJÄLV komma på en bra lösning… Det var faktiskt så oväntat och stort att jag senare på kvällen blev misstänksam och frågade om någon hade visat henne det där knepet med Kängu (eller annan leksak).

”Bara du och pappa förr, för längesen när jag var liten”, sade hon. Och jag minns ju att vi försökte visa sådant, då i början någon gång… men det fungerade aldrig då. Men nu gör det. Och hon plockade själv upp det ur minnet!!! Hippocampus rules, det visste jag väl…  🙂

Annonser
Det här inlägget postades i linjärt perspektiv, socialt samspel, språket och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.