”Samtidigt” – i andra delar av tidens väv

Nu har vi äntligen tagit oss fram till det här med ”andras tidslinjer”. Att det alltså finns mer än en tid – att alla har sin egen personliga tid och går sina egna steg i sitt eget liv fast man ibland hjälps åt också. Eller gör en tjänst åt någon annan, på hens tidslinje och inte sin egen. Att alla har sitt eget perspektiv och… äsch, ni vet vad jag menar. I alla fall är vi där nu. 🙂

Först gjorde jag i ordning en massa ”aktiviteter”. De är gjorda av pärlor för att symbolisera att allihop är ihopsatta av små ”steg” och har en egen ”början” och ett eget ”slut”, alltså två utbytbara ”ändar”:


Sedan tog vi perspektiven (”pronomen-strukturen” som i realiteten fungerar precis som fanoplanet) och satte på en tidslinje för varje perspektiv, olika färger för de olika positionerna och dessutom varsin ”extra” pärla som identifierar personen i nämnd position. Det går ingen ”perspektivtråd” ut från två av positionerna här (”det”/saken och ”ni”/guden), men det kan man så klart ha om man vill, jag avstod bara för det blir tillräckligt många trådar som det är. Från ”baksidan” kommer alltihop samlat i en ”knut”, som sedan sprids ut till de olika positionerna på framsidan:

Baksida med ingående ”knut”.

Framsida med utgående ”tidslinjer”.

Varje pronomenstruktur motsvarar en person (”jaget” i mitten), med långa tidslinjer eller ”livslinjer” som utgår från den. Idag nöjde vi oss med tre, den ursprungliga flocken ”mamma-pappa-barn” – i det här formatet påminner alltihop mig mest om stränginstrument eller vävstolar:

Det är viktigt att man visar att alla verkligen är centrum i sina egna perspektiv – dottern såg klart förvånad ut när jag inte satte min och pappans ”pärlor” i mamma/pappa-positionen utan på ”jag-platsen” i mitten precis som hennes egen, men när jag började lägga ihop de olika trådarna till personer sken hon upp och jag märkte att hon förstod poängen. 🙂

När man sätter ihop trådarna till ett ”samspel” istället för att låta trådarna löpa för sig själva får man en spindelvävsliknande struktur där vissa trådar tvinnas samman och andra inte (man kan också tänka på det som hur grenar växer ut från en trädstam eller hur vatten kristalliserar):

Vilka trådar som tvinnas samman beror på vilka deltagare som finns i den aktuella situationen – det blir olika för varje ny deltagare som kommer med sitt perspektiv, eftersom det ändrar på ”kontexten” och vilka ”trådar” som varje deltagare har tillgång till.

Slutligen kan man sätta ihop det hela med de olika ”aktiviteterna”. Man kan stapla dem efter varandra på en och samma linje, som pärlor på ett pärlband – men man kan också låta dem löpa parallellt med varandra så att saker sker ”samtidigt” (medan, under tiden):

Om ni undrar varför vi inte har fler ”händelser” ännu på den här lilla ”väven” så är det bara för att det tar sådan tid att göra alltihop för hand. 🙂 Dottern förstod iaf direkt vad det handlade om och har redan börjat prata om vad som är på ”din tidslinje” och vad som är ”på min”, så kanske jag inte ens behöver göra den större…

Men iaf. Nu är det inte svårt att förstå varifrån idén om de grekiska moirerna kommit, eller hur? 😉

THE MOIRAI (Moirae) were the three goddesses of fate who personified the inescapable destiny of man. They assigned to every person his or her fate or share in the scheme of things. Their name means ”Parts”, ”Shares” or ”Alotted Portions.” The individuals were Klotho, ”the Spinner,” who spun the thread of life, Lakhesis, ”the Apportioner of Lots”, who measured it, and Atropos, ”She who cannot be turned,” who cut it short.

Och detsamma gäller förstås de nordiska nornorna:

Several different images are used for the Norns’ fate-crafting activity throughout Old Norse literature. The three most common are casting wooden lots, weaving a piece of cloth, and carving symbols – likely runes – into wood.

Någonstans mitt i alltihop insåg jag också att det här steget faktiskt innebär exakt likadana metoder som det första gps:et – skillnaden mot då är att den gången hade vi inget ”flockfilter” att ta till utan fick lära ut själva strukturen också samtidigt med det andra:

Man behöver dock alltid TRE olika alternativ för att få till någonting när man korsrefererar, och dessutom motsatserna samt synonymer och homonymer – ju fler desto bättre, för annars blir det inga samband.

Det gäller alltså bara att ”gå runt” i flocktiden/språket tillräckligt många gånger så att man lär sig hur ”vägarna” går där – och det enda sättet att göra det på är att lyssna på/läsa folks berättelser om hur deras tid har varit och hur de gjorde när olika händelser inträffade. Det är faktiskt lite som en myrstack eller underjordiska gruvor – gångar finns det bara för att någon annan har råkat vara där och grävt nån gång förut…

Och eftersom det går så bra med läsningen numera kommer vi givetvis snart att klara av det med!

Nu önskar jag er alla ett Gott Nytt År! Låt oss hoppas att nornorna är med oss också in i nästa år…

En ask vet jag stånda,
den Yggdrasil heter,
ett väldigt träd, överöst
av vita sanden.
Därifrån kommer daggen,
som i dalarne faller,
den står evigt grön
över Urdarbrunnen.

Därifrån komma möar,
som mycket veta,
tre ur den sal,
som under trädet står.
Urd hette en,
den andra Verdandi,
man skar på trä
namnet Skuld på den tredje.
Lagar de satte,
liv de korade
för människors barn,
männens öden.

Völvans spådom, vers 19-20

Det här inlägget postades i linjärt perspektiv, socialt samspel, topografiska systemet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.