Behöver du synterapi? Gör en utvärdering!

Idag ska jag berätta lite om hur man utvärderar en persons visuella perception för att se om synterapi skulle vara till nytta. Jag har nyligen hjälpt en annan mamma med detta och tänkte att det kanske kan vara till hjälp för fler om jag skriver lite om processen – vilka delar man framför allt ska titta på och hur man lägger upp ett individuellt anpassat träningsprogram.

1. Motorik och sensorik i vardagen (orientation)

Det första man ska titta på när man misstänker en visuell perceptionsstörning är förstås motoriken och hur det fungerar i vardagen. Finns det svårigheter där räcker det inte med synterapi utan man bör även göra sensomotorik och/eller sensory integration, men motoriken ger också ledtrådar till hur det egentligen står till med den visuella föreställningsförmågan (rumstidsuppfattningen).

Size constancy and linear perspective: sensorimotor components (orientation).

I det här fallet handlar det om en pojke på mellanstadiet, med god motorik, rätt självgående med bekanta aktiviteter:

Han har ju redan flera gånger under morgonen talat om vad som kommer att hända under dagen och han tar aldrig fel. Ungen har även stenkoll på brytande aktiviteter som skolfotografering och friluftsdagar.

Han har ett bildschema men använder det inte:

Han minns genomgången och behöver inte gå till kontaktboken/schemat när han är hemma.

Han är också duktig på att följa anvisningar, klär på sig själv, kan knäppa knappar, bäddar sin säng, simmar och cyklar och deltar i lagsporter. Han hänger gärna med andra barn men tar aldrig själv några initiativ till lek. Han lägger pussel och pärlplattor efter förlaga, bygger lego efter instruktion, är duktig på all slags elektronik, osv. Har inga speciella överkänsligheter eller tics, använder händerna för att gestikulera (pekar t.ex. när det gäller dit och hit). Han gör dock INTE motsvarande gester för ”upp”. Han kan hålla takten till musik med fingrarna också.

2. Visuell föreställningsförmåga (spatial organization)

För att utvärdera den visuella perceptionen skild från motoriken tittar man enklast på handstil, teckningar samt språk och allmän initiativförmåga. Alltihop ger ledtrådar till hur det står till med den visuella rumstidsuppfattningen.

Size constancy and linear perspective: figure-ground (visuospatial organization).

Den här pojken stavar bra och håller sig mellan linjerna, men det saknas mellanrum mellan orden, alla skiljetecken samt storleksskillnad på versaler och gemener:

Björk. Björken växer i hela Sverige. Det finns flera olika sorter. Dvärgbjörk, fjällbjörk och vårtbjörk. Björkens bark kan vara svart och vit. Den vita barken kallas näver.

Redan här bör en varningsklocka ringa för en van ”synterapeut”. Det är inte alls ovanligt att personer använder sin motorik för att kompensera för synsvårigheter. En handstil som ser ut på detta vis, trots att finmotoriken annars är god, tyder på bristande storlekskonstans och alla de medföljande svårigheter som uppstår när man inte kan se ”mellan” (inga mellanrum, inga skiljetecken, ingen storleksskillnad).

Tittar man närmare på de enskilda bokstäverna ser man också att den här pojken tycks föredra att göra bokstäverna i ett enda svep när han skriver (t.ex. a, g och b). Detta är också ett tecken på att man använder sin motorik istället för synen för att styra handen – om man har svårt för att ”måtta” med blicken är det enklare med en sammanhållen rörelse än att låta strecken mötas. Även hans ”r” tyder på detta – de har små tvära streck som går mer eller mindre rakt ut åt höger istället för att vara rundade – sådär gjorde även min egen dotter förut, det är vanligt för den som överprioriterar riktning och bortser från höjd.

Även när han leker föredrar han att klara sig utan mellanrum:

Han kan rita, och även beskriva det han har ritat, men han gör båda delarna betydligt sämre än han skriver. Framför allt står hans teckningsförmåga inte i relation till hans motoriska förmåga. När han ritar människor verkar han mer eller mindre ”återanvända” en och samma figur, och det finns antydningar till att han utnyttjar samma motoriska knep som dottern när hon ritar och utgår från formerna av bokstäver istället för andra visuella former:

Från vänster till höger: en flicka som äter en korv, en pojke som visslar, pappa.

Tittar man närmare ser man att armarna och händerna knappt är mer än antydda, men han kostar på begreppet ”vissla” både en öppen mun samt en ”vågrörelse”, sätter en korv i flickans hand och glasögon runt sin pappas ögon. På andra teckningar ser man att han undviker ”dolda” ting (inget bakom/framför) och gärna markerar VÄGAR med pilar och andra streck, som t.ex. nedan, där pilen enligt honom själv representerar ”gå till huset”:

Han har också svårt med storlekskonstansen och hur det visuella relaterar till honom själv – på denna teckning av ”mitt sommarlov” ser man t.ex. hans eget huvud ”flyga” över vågorna på samma höjd som solen och flygplanet:

Det han ritar AV är dock betydligt bättre än det han ritar ”ur minnet”, och han har inte heller några problem med enkel färgläggning:

Han kan också följa en ”väg” i en sådan här labyrint:

3. Kompensatoriska strategier och styrkor (interface)

Allt som allt tyder det mesta på att den här motoriskt begåvade pojken har helt egna ”rörelsescheman” i huvudet för allting som han gör.  Hans scheman innehåller platser och rörelser (hela sekvenser), ord och ljud (jmf begreppet ”vissla” på hans teckning), samt föremål eller personer. Ofta har han ett föremål eller en person som ”etikett” på ett helt händelseförlopp (t.ex. badrocken):

07:45 går jag in i badrummet och lägger badrocken så att han ser den. Det är signalen för att det är dags att tvätta håret. Vi har en procedur med flera steg och skulle jag ta dem i fel ordning, så får jag ”skäll” av honom och han talar om vad som är rätt.

Föremålen används när de passar in i hans eget ”schema”, annars inte – det tycks inte finnas något annat syfte med det som görs (att t.ex. bli ren så att flocken tycker att man luktar gott) utan för honom är ORDNINGEN själva syftet. Regnkläder definierar t.ex. för honom inte känslan av att bli våt av ett ösregn utan är som vilka kläder som helst:

Han accepterar inte att lägga ner regnbyxorna i ryggsäcken i fall det kan bli regn på eftermiddagen. Antingen har man regnbyxorna på sig när man går hemifrån eller också blir de kvar på hyllan i hallen. Samma lika gäller för paraplyet.

Ord tycks också för honom främst beskriva de ting som ingår i händelseförloppet – hans meningar är oftare ”fasta fraser” än verkliga meningar – men när han använder enstaka ord för att BESKRIVA så framträder meningen på ett helt annat sätt. Detta innebär också att han ofta kommer att höra ord som han inte har någon bakgrund till, inget sammanhang, inget färdigt ”rörelseschema” – och eftersom han vet detta ända in i märgen så vågar han inte låta något okänt ord gå honom förbi utan anstränger sig att lägga dem alla på minnet:

Ibland ser vi något lite ovanligt och jag kan säga ”Har du sett, vilken fin raggarbil”. Han viskar då ”raggarbil”, lite som att han tränar på att uttala och memorera ordet raggarbil.

Hemma har han gärna både dator, iPad och TV igång samtidigt, och när han ser på film spelar han upp kortare sekvenser om och om igen fast han redan kan replikerna utantill:

Han säger replikerna innan han spelar upp dem och säger även med när filmsekvensen spelas upp.

4. Förslag på synterapi

Allt som allt tyder det mesta på en pojke med fullgod motorik och ordförståelse men med svårigheter inom visuell perception. Framför allt är det ”storlek-och-höjd” och ”bakom-och-framför” han skulle behöva träna – antagligen förstår han redan delvis de här begreppen rent motoriskt, det är BLICKEN som han behöver koppla på till dem.

Eftersom han är så motoriskt begåvad kan man prova med ”visa-göra”-sånger där man gör rörelser till musik och fokusera på ”upp med blicken” ett tag. Man kan också tänka sig en lek där man ska titta ”upp” och beskriva det man då ser, gärna från olika vinklar. Prata hela tiden om skillnaden mellan hur det ser UT från olika avstånd och höjd, så att han verkligen börjar lägga märke till den visuella komponenten – det är inte så svårt när man väl börjar. 🙂

Eftersom hans teckningar är så mycket bättre när han ritar AV skulle han antagligen också ha lättare för att lära sig rita om han fick lite handfast undervisning i hur man gör ett stilleben. Även detta ökar på den visuella medvetenheten, och på så vis skulle han också få flera egna inre ”bilder” att välja bland, så att han slipper rita samma figur jämt. Perfekt även för att lära ut ”bakom-framför”.

Han borde alltså få uppgifter att just rita AV. Man bör börja enkelt med en eller två saker framför honom och tydliga instruktioner om vad han ska titta på. Sedan ökar man på med fler saker, övar mellanrum, skuggor och storlek.

Hans visuella medvetenhet är också för svag när det gäller armar och händer. Eftersom han inte har några större problem med finmotoriken kan det eventuellt räcka med att man uppmuntrar honom att TITTA mera på sina egna och andras händer, men man kan också ta med händer bland det som ska ritas av. Kanske utnyttja den goda motoriken för att göra olika tecken med händerna, det tycker min egen dotter mycket om. Och sensomotorik är ju aldrig fel, heller… 😉

Annonser
Det här inlägget postades i linjärt perspektiv, topografiska systemet, visuell perception och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.