Det topografiska systemet: Hur blir det 3D?

För att nu försöka få ihop något begripligt av de senaste dagarnas tanke-jakt. Först har man alltså en kropp som BETRAKTAR andra kroppar, och i vår apflockshjärna ”blir” det till 3D genom nån sorts Fourier transform el dyl- men vi har också den sexkantiga strukturen som kommer från hippocampus:

interface_pack

Om man hellre vill kan man föreställa sig det som att ”kroppen” först ger en ”kroppslig 6D-känsla” och att det visuella flocksystemet senare kopplar detta till en ”visuell 3D-känsla”. Därefter kickar det topografiska operativsystemet in och ”fyller” flockvärlden med innehåll – men flockens struktur bestämmer fortfarande över alla sinnesintrycken eftersom hjärnan är BYGGD för detta och inte kan processa alls om det inte ”slutar” där i något avseende:

interface_topographic

Och i övrigt, rent topografiskt… tja. Vi har ju den begränsning som hjärnans biologiska struktur sätter (symboliseras av den röda sexhörningen i bilderna), men i övrigt… i övrigt kan det bli lite hur som helst. ”Målet” är naturligtvis alltid att förr eller senare ”komma fram” till 3D (nej, man behöver inte ens veta om att det är det som är ”målet” utan detta beror då på hjärnans struktur), men vägen dit kan se ut nästan precis hur som helst. Men det handlar alltså om en struktur i ungefär den här stilen:

interface_topographic_as

För min egen del känns det lite olika beroende på om det finns färdiga samband som hoppar fram i ren ”rutin” eller om det är något helt nytt, och annorlunda igen när man håller på med ett helt system.

Men det börjar alltid med TVÅ saker – två företeelser som hör ihop, eftersom det topografiska systemet jobbar på det viset – som 2D i ”skikt” som staplas ovanpå varandra samtidigt som de förskjuts framåt. Tänk er det som att ni skulle bygga upp en topografisk karta genom att lägga på ett nytt ”skikt” varje gång ni hade nya data – ja, ungefär som en skiktröntgen fungerar – med varje nytt lager blir det olika, och till slut börjar en del saker sticka upp som klippspetsar ur ”markytan”:

topography_general

När man håller på med ett SYSTEM har man ofta redan flera mindre samband som man utgår ifrån. Det kan handla om ren kartläggning av ämnet, ungefär som att lägga pussel – man har små ”öar” av samband som man vet hör ihop men inte hur, och så fyller man helt enkelt på med fakta i de riktningar där man känner att det behövs fler delar. Väldigt ofta leder det vidare i nya riktningar, vilket i sin tur förändrar utgångspunkterna något.

Ibland kommer man så pass långt att man verkligen börjar SE det stora mönstret. Då blir det annorlunda igen. Det bildas som en ”mittpunkt”, man kan inte se den men den liksom ”drar” i en. Och man förflyttar sig inåt mot den punkten i en sorts dubbla steg – det är – det kommer liksom strömmande från var sin sida och går neråt i steg, men när man väl når fram till mittpunkten och de två sidorna möts, då exploderar det plötsligt fram och man ser det alldeles tydligt i huvudet, man kan vrida och vända på tanken hur som helst och ”se” den från alla håll. Det behöver inte alls vara ”bilder” i den traditionella bemärkelsen, det kan vara vilken sorts samband som helst men handlar alltid om space på ett eller annat sätt. Ungefär så här:

topography_general_2

Och det är på det stadiet som det blir såna där ”rutin-samband” – när det väl har blivit automatiskt, så att det ”hoppar fram” av sig själv, behöver man inte anstränga sig med just det sambandet mer, förstår ni? Och det är ur såna samband som ”större” samband sedan kan börja utkristallisera sig – de stora sambanden kommer inte ur ingenting utan har alltid fler nivåer.

Och troligen är det väl så att hela den här ”3D-grejen” händer just i visual cortex – och det för att den är AVSEDD att processa saker i 3D pga flocken. Det är inte alls säkert att samma operativsystem i en annan miljö – alltså en annan typ av hjärna – skulle processa den här dualistiska inputen just i 3D – fåglar t.ex., som ju saknar cortex och istället har ett helt annat organ – det är ju omöjligt att säga hur de UPPLEVER den här processen… eller delfiner, som har ett extra organ i och med det paralimbiska systemet… Men båda arterna använder troligen det topografiska systemet i någon form, dels för att de använder ljud som de gör och dels för att de lever i typiska interface-miljöer.

Annonser
Det här inlägget postades i linjärt perspektiv, topografiska systemet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.