Mera socialpsykologi: om ”rollen” i tid och rum

Jag har så ont i ryggen att jag måste stå och skriva, men jag bara MÅSTE skriva lite mer om den här boken (alltså ”Tid, rum, individ och kollektiv”). Man ska ju inte låta sin ”kroppsstackare” hindra en, som Epiktetos säger… 😉

Bokens huvudtes är, om jag inte missuppfattar saken, den att socialpsykologins uppkomst och utveckling kan (och eventuellt BÖR) ses som en direkt följd av en motsvarande uppkomst och fortskridande utveckling av den s.k. ”borgerliga” människan på bekostnad av den s.k. ”allmogemänniskan”. Observera att Asplund i både bildlig och bokstavlig bemärkelse här talar om ”sociologiska typer” snarare än om ”personer”, och att ingen värdering läggs i dessa begrepp – det är inte så att han menar att det ena skulle vara ”bättre” eller ”sämre” än det andra utan han gör helt enkelt en sociologisk jämförelse av två olika samhällsformer, mer eller mindre före och efter industrialiseringen.

Det handlar alltså om en glidande och nästan omärklig utveckling FRÅN tydligt utmejslade ”gemenskaper” bundna i tid och plats till sitt eget kollektiv TILL en värld av individer där den SYNLIGA kopplingen till tid, plats och kollektiv har undanröjts helt och hållet. I det ”gamla” kollektivet var man i stort sett identisk med sin ”roll”, sin ”plats” i ”tidrummet” – ”rollen” följde naturligt ur omgivningen både socialt, rumsligt och tidsmässigt. Detta exemplifierar han på ett utmärkt sätt genom att citera etnologerna Frykman och Löfgren när de i sin tur citerar Nicolovius (s. 95):

Det var högst vanligt, att då man t.ex. frågade en bonde, huru gammal är din lilla dotter, fick ungefärligen följande svar: ‘hon skall vara 4 år gammal, ty hon är lika gammal med min brune häst, som föddes då vi hade fälad i södra vång’.

Asplund menar alltså att allmogebefolkningen alltid betraktade sig själv just ”i relation” till den övriga omgivningen, inte bara till den ”sociala” omgivningen utan verkligen i relation till ”tidrummet” och allt som tilldrog sig där. Eller som han vidare uttrycker det (s. 102):

Allmogetiden går på flera plan. Den går nere i jorden, ovanpå jorden och inte minst på himlavalvet.

Vilket ju bara är ett betydligt enklare sätt att uttrycka just de egenskaper hos ”tiden” som gjorde sådan skillnad för dottern efter att vi hade genomfört den där tidsträningen jag nämnt ett par gånger tidigare… 😉

Även den teoretiska fysiken anser att tid och rum endast kan förstås som en ”helhet”. Såhär uttryckte sig t.ex. Hermann Minkowski år 1908:

The views of space and time which I wish to lay before you have sprung from the soil of experimental physics, and therein lies their strength. They are radical. Henceforth space by itself, and time by itself, are doomed to fade away into mere shadows, and only a kind of union of the two will preserve an independent reality.

I dagens individualiserade samhälle, där varje ”gemenskap” är konstruerad och beroende av en sorts ”yttre tillfälligheter” istället för en naturlig följd av tidens och rummets begränsningar, är detta inte fallet. Här har ”tiden” avskilts från sin omgivning ”rummet” och förvandlats till vad Asplund benämner ”klocktid” (s. 101):

Detta slags tid – oavlåtlig och obeveklig, tillfällig och tom – är ingen självklar tid. Tidens gång i denna bemärkelse måste upptäckas – om inte rentav uppfinnas.

Samtidigt har i nutidens västerländska samhällen även betydelsen av ”plats” förvanskats, så att skillnaden mellan ”roll” och ”person”, mellan ”offentligt” och ”privat”, mellan ”bakgrund” och ”figur” blivit skarpare än någonsin men likväl utan självklara samband i just TID OCH RUM (s.102):

Allmogetiden, som var oenhetlig och skiftande, utgjorde ett inslag i en väv. Allmogemänniskan var en figur i denna väv. Men ur väven repades tidsinslaget ut och standardiserades till klocktid. Samtidigt desintegrerades väven av andra skäl. Nu framträder individerna.

Asplund talar om ”civiliseringsprocessen”, vilken handlar om enskilda aktiviteters utkristallisering ur gemensamma aktiviteter, om uppsplittringen av ”oss” i ”jag” och ”du”, om hur det uppstår ”individer” där det tidigare endast funnits ”ett kollektiv” (s. 124):

Uppkomsten av privata zoner leder – när processen drivs till sin spets – till uppkomsten av onämnbara zoner. När detta sker, står vi inför en individ, som är förhindrad att omtala och bearbeta viktiga aspekter av själva grundvalen för sin individualitet eller avskurenhet.

Mellan allmogemänniskan och hennes omgivning fanns ett diffust övergångsfält, ett område där det var svårt att avgöra, vad som var ‘jag’ och vad som var ‘icke-jag’. Civiliseringsprocessen innebär att detta övergångsfält gradvis töms, blir till ett ‘svalg’.

Ja, ni märker kanske redan här hur Asplund börjar närma sig min egen teori – eller inte DIREKT min egen teori, för den här boken handlar ju om sociologi och inte alls om synen – ändå ser man ju tydligt likheterna mellan detta och de här bilderna jag gjorde innan:

brain_network_nt_as

I kapitel 10 kommer Asplund också mycket riktigt fram till något som han kallar för ”topofili” och dess ”motsats” – denna ”motsats” har han vissa svårigheter att namnge eftersom den tycks sakna sociologisk term, men han relaterar den tveklöst till (s.172):

linje- eller centralperspektivet, som ju upptäcktes först under renässansen.

🙂

Men mer om det i nästa inlägg! Nu måste jag gå och göra några övningar för ryggen igen så att den inte går av…

Annonser
Det här inlägget postades i aspergers, linjärt perspektiv, topografiska systemet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Mera socialpsykologi: om ”rollen” i tid och rum

  1. Emelie skriver:

    Och visst var det väl så, att det var enklare att vara ASD bland allmogemänniskorna?

    Jag är fast nu. Det är många gånger varje dag som jag snurrar mina upplevelser ett eller två varv extra i tankarna och försöker klura ut vad som ät NT-specifikt och om det går att skymta ASD-perspektivet.

    Till exempel var jag och hjälpte till på ett skoldisco. Det som var speciellt var att min autistiska fjortonåring var med och arrangerade discot med sin klass och han var med halva kvällen. Han har aldrig varit på disco förut och jag såg en kille som alldeles säkert har svårt för att se flocken men säkert såg saker som jag inte såg. Jag är så förbaskat nyfiken, vad är det jag inte ser?

    Shit vad jag har svårt för att producera text just nu. Känns som om hjärnan har kopplat ner på halvfart för att kunna reparera sig själv efter höstens hemskheter. Kämpar på för jag har en fråga:

    Fred ber mig att inte le ”Sluta le”. Vad tror du det står för? Efter att ha läst om ”Dag eller natt” och ”Vatten, vatten…”, så funderar jag var jag ska börja. Just nu hittar jag inte ditt blogginlägg där du beskriver det svåra när ansiktsuttryck och kroppsspråk förmedlar en sammansatt känsla. Tänk om problemet är att Fred blir upprörd för att han inte förstår hur ett leende kan innehålla fler känslor än glädje? Hjälp…

    Gilla

    • marîd skriver:

      Jag ska skriva nästa inlägg om det här med att vara ASD bland allmogemänniskorna, men du har rätt. 🙂 Det måste ha varit antingen enklare eller döden – tillräckligt svåra motoriska svårigheter skulle nämligen ha tagit livet av en redan som spädbarn på den där tiden (kunde man inte äta själv var man död). Men i övrigt var det enklare av en hel massa skäl, inte minst därför att den som missade de ”visuella” signalerna under sina två första levnadsveckor fick en chans till genom språket, som på den tiden användes just för att placera IN folk där de hörde hemma i den sociala strukturen, som det där exemplet om bondens dotter. Allting var tydligare på den tiden och hörde hemma nånstans, inte som det är nu. (Du Emelie vet ju att jag har haft allmogens historia under stora nordiska kriget som specialintresse innan, så jag kan en hel del om den tiden också.)

      Om du vill veta vad vi ser så måste du försöka tänka bort din ”mall”. Ni ser inte det som inte får plats inuti mallen. Vi däremot ser ALLT som vi tittar på. Utan värdering. Vi SER. På ungefär samma sätt som vi bara ÄR. Vi har ingen ”roll”, och vi placerar inte in andra i några ”roller” heller. Vi ser det som det ÄR – inte som det ”verkar”.

      Jag tror att Fred kanske blir stressad av ditt leende i vissa lägen. Det KAN tolkas som ett krav – om man inte kan se flocken är man utlämnad åt affektsmittan och vilka erfarenheter man tidigare har gjort. Kan det tänkas att du är en sån mamma som gärna ler när du försöker övertala en att göra saker? Han KAN tänkas tro att du ler för att du 1) tycker något är lustigt med HONOM eller 2) för att du tänker kräva något av HONOM. Så var det en tid med min dotter, ”Skratta inte åt mig!” sade hon. Att du ler för att du är glad för något ANNAT, något som inte har med HONOM att göra – att ”tredje part” är inblandad, alltså – kan alltså mycket väl vara det som han missförstår, eftersom ”tredje part” troligen är helt osynlig för honom. Eller också är han bara extra känslig för affektsmitta, det beror lite på hur långt han har kommit i övrigt med det här ”samspelet”.

      Här är inläggen om ansiktssuttryck, om du kanske får några idéer av det:
      https://othermindly.wordpress.com/2015/03/10/om-mikrouttryck-radsla-och-forakt/
      https://othermindly.wordpress.com/2015/03/19/om-socialtolkning-och-blandade-kanslor/
      https://othermindly.wordpress.com/2015/03/21/om-att-tolka-andra-efter-sig-sjalv/
      https://othermindly.wordpress.com/2015/03/21/om-social-sortering-och-forsta-intryck/

      Gillad av 1 person

  2. Kristina skriver:

    Intressant. Jag får en massa spridda associationer till detta som jag kanske inte kan formulera. Men en är detta kan kanske relateras till känslan av att vara född på fel plats eller fel tid och sökandet efter samanhang/rötter som verkar vara ett återkommande tema hos autister. Jag har känt att jag fötts i fel tid och haft ett historieintresse som barn.
    Kanske var det lättare förr om att inte vara avvikande för att ”platsen” var mer given och regler tydligare. Men om man avvek trots det så var kostnaden säkert större på att bli utstött alternativ ”hemsk/hemmadotter” d.v.s att du inte ansågs duglig för äktenskap. Jag funderar också på företeelser som ”bortbyting”.

    Gilla

    • marîd skriver:

      Jo, jag har också haft historiska specialintressen, i synnerhet svensk allmoge och deras levnadsvillkor under stora nordiska kriget. Och det VAR lättare att vara avvikande förr, på alla sätt. Det var inte ens sådär som du säger – många fick både ett och två, t.o.m. tre oäkta barn och blev ändå gifta senare. Den enda ”avvikelsen” som inte tolererades var att vara just ”främling” – den som hörde hemma på plats i en ”släkt” kunde bete sig nästan hur som helst och kom ändå till nytta. Den här sortens ”mobbning” och ”utfrysning” som de ägnar sig åt idag var något helt okänt förr. Iaf på den svenska landsbygden före 1700-talets mitt…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.