Om sociala bakgrunder

Varför är det viktigt att bygga upp ett ”socialt centrum”, som jag skrev om i förra inlägget? Jo, det är för att det här med ”figur-bakgrund” inte bara gäller det visuella – långt därifrån. Det gäller alla de olika sinnesintrycken och hela perceptionen, även det sociala – ja, man skulle kunna säga att det gäller hela världen och hela livet.

Precis som språket ska vara en ”figur” mot en allmän bakgrund av ”ljud”, så ska vänner och familj vara ”figurer” mot den sociala bakgrunden i stort – och för varje person ska interaktionen för stunden vara ”figuren” mot den bakgrund som relationen till denna person utgör.

Och precis som när det gäller platser så måste man för det sociala börja med utgångspunkten, d.v.s. ”jag” och ”här”. När jag t.ex. äntligen hade kommit på att dottern i början inte hade klart för sig att man alltid skulle komma tillbaka hem när man hade varit någonstans så berättade jag om min nya insikt på habiliteringen. Och jag blev något till förvånad när jag då fick svaret:

”Jaa, det är jättevanligt! Man gör scheman och så glömmer man att sätta dit bilden för ‘hem’!”

Jag minns att jag tänkte att om det nu var ett så vanligt misstag i början, kunde då inte någon ha klämt ur sig det innan…? Men nu tänker jag i alla fall inte göra samma misstag när det gäller det sociala. 😉

Tony Attwood har t.ex. skrivit apropå mobbning om hur en del barn med autism ”inte verkar förstå att andra kan hjälpa till”. De säger ingenting till varken föräldrar eller skolpersonal utan försöker uthärda på egen hand. Men varför skulle man förvänta sig någon hjälp om de personer man interagerar med består av ett antal lösryckta ”figurer” utan ”bakgrund” – som man istället försöker organisera med hjälp av ”declarative memory”?

Attwood beskriver också hur folk i allmänhet ”ser till helheten” när det gäller personer och gör sina bedömningar utifrån detta – om man t.ex. vet att en viss person är ”en snäll människa” så tar man det inte på ”fel” sätt om denne råkar snubbla och stöta till en så att man själv trillar omkull och slår sig – medan barnet med Aspergers istället kanske tänker:

He hit me and it hurt so it was deliberate.

Men hur ”vet” man att en viss person är just ”snäll” om man inte kan se den där ”bakgrunden”? Hur vet man t.ex. att ens mamma alltid älskar en? Gör hon det bara för att hon säger det just nu? Är detta en ”underförstådd” egenskap hos just mammor eller beror det på hur bra man presterar från gång till gång? Gäller det även om man har olika åsikter om saker och ting? Eller om mamma säger åt en att gå in och äta fast man hellre vill stanna kvar ute? Eller t.o.m. om man misslyckas med något? Och hur blir det om man blir osams? Tänk om hon grälar på en? Vad ska man göra då?

Föräldrar älskar kanske alltid sina barn, oavsett vad och för all framtid. Men tänk om barnet inte vet om det? Tänk om barnet tror att det bara gäller ”just nu”? Den här enda gången?

Detsamma gäller vänner och lärare och alla andra också förstås. Och det är inte förrän nu som jag riktigt förstår vidden av svårigheterna med att försöka umgås med människor som allihop delar den där gemensamma ”bakgrunden” – om man alltså själv saknar den. För att kunna känna sig trygg så måste man ju veta vad man kan förvänta sig – man måste ju kunna lita på att de finns där för en om man skulle behöva det – i ”bakgrunden” – precis som man måste kunna lita på att man alltid kommer tillbaka hem. Även om folk råkar ha vad som brukar kallas ”en dålig dag”. Eller inte råkar se en vid en viss tidpunkt. Eller bara är upptagna och tänker på något annat. Eller har glömt bort vad de har sagt och gjort vid ett tidigare tillfälle så att de gör raka motsatsen nästa gång man ser dem.

Därför duger det inte att bara lära dottern fler ”figurer” – ansiktsuttryck och detaljförklaringar i varje situation. Jag vill inte – jag vill inte att hon ska behöva sitta där som vuxen och fortfarande försöka bedöma allting från gång till gång, aldrig trygg, aldrig säker, med alla de möjliga och omöjliga alternativen för evigt snurrande i sitt huvud…

Det är bakgrunden hon behöver. Och det blir ingen ”bakgrund” om man inte först har ett ”centrum” för den bakgrunden.

Man kan inte tänka ”Men det är väl självklart!” när man har med autism att göra. Det kan faktiskt vara så att ingenting är ”självklart”… Numera tänker jag alltid på det där som Jim Sinclair har sagt – ”Do you know what I don’t know?” – och tar ingenting alls för givet.

Annonser
Det här inlägget postades i annorlunda tänkande, vardagsautism och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.