Låtsaslekar

Rätt ofta nu för tiden drabbas jag av en sorts overklighetskänsla. Livet håller på att bli som det var förr. Man kan plötsligt göra alla de där vanliga, vardagliga sakerna igen – allt det där som inte gick för sig i början, då när dottern precis hade fått sin diagnos.

Man får sova varenda natt. Hela natten. Man väcks utsövd och på gott humör av väckarklockan – inte av skrikande. Man får äta utan att ha dottern i knät hela tiden. Gå utan att behöva bära henne. Se på TV, lyssna på radio, läsa böcker…

Och man kan gå eller åka vart man vill – till vänster eller höger, ut eller in, ensam eller i sällskap med dottern – handla i vilken affär som helst, hälsa på släkt och vänner, besöka tandläkaren, vårdcentralen, t.o.m. vara med på skolans avslutningar och familjekvällar. Kör man bil kan man i lugn och ro stanna för rött ljus utan att det blir ett mindre krig i bilen.

Man kan möblera om. Man kan slänga saker som gått sönder eller bara byta ut saker som man har tröttnat på mot nya. Man kan hitta på överraskningar – eller spontant bestämma sig för att göra något annat än det man först hade sagt. Slippa oroa sig för vad som ska hända om man plötsligt tvingas erbjuda dottern morötter istället för tomater för att tomaterna har tagit slut. Eller om grannarna ändrar något på sina hus. Eller om telefonen eller dörrklockan oväntat ringer.

Ja – man kan t.o.m. lämna dottern i skolan eller hemma med mormor och själv gå ut och äta lunch eller gå till frissan eller något annat roligt… Och hon har t.o.m. en fritidsaktivitet med den där teaterkursen.

Det låter väl inte klokt, kan jag tro. Allt det där – det är ju sånt som man ska kunna göra. Fullständigt självklara saker. Ja, men det var ju faktiskt rätt många år när allt det där faktiskt inte gick för sig. Inte gick för sig alls…

Idag fick jag en ny sådan där overklighetskänsla.

Vi var inne på hab för sista tillfället med logopeden, i den där lilla ”handledningskursen” om ”Sett med barns ögon”. Det gick strålande bra, som ju nästan allting gör nu för tiden. Dottern tänkte och funderade och svarade finfint om vad folk ville, trodde och reagerade i olika situationer.

Sedan började hon se sig omkring i rummet vi var i. Det är ju ett välbekant rum för henne – många är gångerna vi tidigare var där för IBT. Hon började fundera över en jättestor bonad på väggen där, och det ena ledde till det andra – plötsligt var vi inne i en riktig låtsaslek, där bonaden blev till en rullgardin, sofforna till sängar, min kappa som låg slängd i den ena soffan till ett täcke… Innan jag visste ordet av låg hon och logopeden i varsin soffa och låtsades sova i det här ”låtsas-sovrummet”, som dottern sade.

Och jag tänkte tillbaka, och mindes. IBTn. ”Regel-lekarna”. ”Gömma klockan”. Tiden när dottern inte kunde leka. När vi tränade perspektivtagning och ”tänk om”. Det är – ja, det är faktiskt bara en två-tre år sedan.

Numera gör hon ju sådant hela tiden. Hemma och borta. Låtsas, leker och har börjat bli riktigt pysslig. Säger ”tänk om…” och funderar, skrattar och hittar på.

Jag antar att det en dag i framtiden kommer att bli en självklar del av vår vardag. Ett barn som leker låtsaslekar, vad är det för märkvärdigt med det?! Det är bara det att – ja, det är faktiskt något märkvärdigt. Här hos oss är det det…

Annonser
Det här inlägget postades i språket, vardagsautism, visuell perception och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.