Numerositet…

Nu tror jag minsann vi har haft ett sånt där litet stort framsteg här igen. 🙂

Dottern har nu under några veckor haft i läxa att man ska ha ett visst antal föremål, gömma undan några och be henne tala om hur många som fattas, o.s.v. Ja, läraren har föreslagit makaroner, men det kan vi ju inte använda – vi har inga hemma eftersom dottern inte äter det.

Därför har jag istället använt våra gamla spelkulor, och idag var det talet ”nio” vi höll på med.

Ja, hon är ju så duktig på siffror så hon har ju inte alls några problem med att ”dela upp” tal så här eller tala om vad som fattas o.s.v. – men det här med att bara en kasta en snabb ”blick” och liksom ”veta” med en gång hur många det är – ni minns väl när dottern inte alls kunde ”se” antal bara genom att kasta en blick utan var tvungen att alltid räkna allting ”från början”…?

Ja – hon kan fortfarande inte se antal över fyra, men – kan man bara tänka sig! Idag såg jag henne för första gången göra det med ”två” och ”tre”! 🙂

”Där är två, och där är tre”, sade dottern utan att röra ett finger för att ”räkna från början”.

”Och två plus tre är fem… Då är det fyra du har!”

Ja – och det var det ju!

IMG_2896

Vilket enormt framsteg, ändå – tänka sig, jag var ju inte ens riktigt säker på att det här med ”numerositetgick att träna och har inte alls lagt ner något jobb på just den biten – nej, det här måste vara en ren följd av alla de andra spatiala framstegen här…

Nu tror jag nästan jag vågar lova att hon i framtiden kommer att kunna se även tal över ”tre”… 🙂

Annonser
Det här inlägget postades i visuell perception och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

26 kommentarer till Numerositet…

  1. Nilla skriver:

    Går att träna, gör det nog. Numicon bygger delvis på den tanken. Men jag tror helt klart att allt sensomotorik-relaterat påverkar förmågan. Läser en hel del om dyskalkyli just nu för stumpans del, och när det gäller dyskalkyli har man kunnat se att just det här med att kunna se antal och få koll på den enkla aritmetiken är något som skapar aktivering just i en fåra i hjässloben. Personer med dyskalkyli har en betydligt lägre aktivering just i de aktuella områdena. Eftersom sensomotoriska svårigheter kan se så himla olika ut är det ganska logiskt att effekten av de underliggande problemen kan variera så stort. Eftersom just hjässloben, hela vägen under alla de här ”finstilta” funktionerna, är hemvisten för den grundläggande sensomotoriken, så är det rätt logiskt att all den här träningen har effekt och att då utvecklingen av hela den visuospatiala förmågan gynnas. Inte för intet som de sensomotorikfrälsta brukar säga att dyskalkyli – liksom dyslexi – kan påverkas av träningen. =)

    Tänkte blogga lite om det inom kort, bara jag hinner landa lite i Mysets inskolning…

    Gilla

    • Sabina skriver:

      Dyskalkyli har ju dottern minst av allt, och aritmetik är det enklaste för henne. Hon är ju bäst i klassen i matte redan, förresten. Auditivt har det heller aldrig varit några bekymmer med nummer (som antal stavelser, bokstäver o.s.v.) Här är det snarare ögonrörelserna och visualiseringsförmågna som varit problem innan. Nu när det är igång så kommer det här andra – alla börjar ju med att kunna ”se” skillnad mellan 1-2-3 så att 4 och 5 dröjer lite är ju inte konstigt. Jag blev mest glatt överraskad för att vi ju inte alls har tränat det speficikt. Visar egentligen bara att tränar man spatialt så påverkar det alla andra spatiala förmågor också.

      Gilla

      • Nilla skriver:

        Precis. Och jag menar naturligtvis inte att E har dyskalkyli, hon verkar ju ha oerhört lätt för många områden inom matematiken. Dyskalkyli är lite som autism, ett samlingsbegrepp för att beskriva svårigheter inom ett eller flera av ett antal relevanta områden som totalt sett blir tillräckligt stora. Bra kapacitet inom andra relevanta områden bufflar och kompenserar dessutom. Numerositet är bara ett av områdena. Lilleman med sina jättestora sensomotoriska svårigheter har ju också oerhört lätt för matematik, så allt beror ju på hur ”det slår” liksom. Stumpan skulle garanterat få en dyskalkylidiagnos utan träning, med träning får vi se. Att läsa om dyskalkyli har fått mig att inse att samma typ av svårighet är det som maken har också med sin matte, så jag gissar att hon kommer få leva med en påtaglig del av det även om träningen går bra. Han har ju dock klarat högskolematte och jobbar inom ekonomi, så det ska inte behöva vara ett problem i framtiden =). Numerositet är inte ett av hennes stora problemområden dock, det är något som tycks funka förhållandevis bra och gjorde det tidigt. Det hade varit oerhört intressant att göra en dyskalkyliutredning för att se mer specifikt hur alla olika områden ser ut – tänker jag i alla fall. Fast frågan är om en utredning skulle ge särskilt mycket mer info än vad vi redan har klurat ut.. =/

        Gilla

  2. Nilla skriver:

    Går att träna, gör det nog. Numicon bygger delvis på den tanken. Men jag tror helt klart att allt sensomotorik-relaterat påverkar förmågan. Läser en hel del om dyskalkyli just nu för stumpans del, och när det gäller dyskalkyli har man kunnat se att just det här med att kunna se antal och få koll på den enkla aritmetiken är något som skapar aktivering just i en fåra i hjässloben. Personer med dyskalkyli har en betydligt lägre aktivering just i de aktuella områdena. Eftersom sensomotoriska svårigheter kan se så himla olika ut är det ganska logiskt att effekten av de underliggande problemen kan variera så stort. Eftersom just hjässloben, hela vägen under alla de här ”finstilta” funktionerna, är hemvisten för den grundläggande sensomotoriken, så är det rätt logiskt att all den här träningen har effekt och att då utvecklingen av hela den visuospatiala förmågan gynnas. Inte för intet som de sensomotorikfrälsta brukar säga att dyskalkyli – liksom dyslexi – kan påverkas av träningen. =)

    Tänkte blogga lite om det inom kort, bara jag hinner landa lite i Mysets inskolning…

    Gilla

    • Sabina skriver:

      Dyskalkyli har ju dottern minst av allt, och aritmetik är det enklaste för henne. Hon är ju bäst i klassen i matte redan, förresten. Auditivt har det heller aldrig varit några bekymmer med nummer (som antal stavelser, bokstäver o.s.v.) Här är det snarare ögonrörelserna och visualiseringsförmågna som varit problem innan. Nu när det är igång så kommer det här andra – alla börjar ju med att kunna ”se” skillnad mellan 1-2-3 så att 4 och 5 dröjer lite är ju inte konstigt. Jag blev mest glatt överraskad för att vi ju inte alls har tränat det speficikt. Visar egentligen bara att tränar man spatialt så påverkar det alla andra spatiala förmågor också.

      Gilla

      • Nilla skriver:

        Precis. Och jag menar naturligtvis inte att E har dyskalkyli, hon verkar ju ha oerhört lätt för många områden inom matematiken. Dyskalkyli är lite som autism, ett samlingsbegrepp för att beskriva svårigheter inom ett eller flera av ett antal relevanta områden som totalt sett blir tillräckligt stora. Bra kapacitet inom andra relevanta områden bufflar och kompenserar dessutom. Numerositet är bara ett av områdena. Lilleman med sina jättestora sensomotoriska svårigheter har ju också oerhört lätt för matematik, så allt beror ju på hur ”det slår” liksom. Stumpan skulle garanterat få en dyskalkylidiagnos utan träning, med träning får vi se. Att läsa om dyskalkyli har fått mig att inse att samma typ av svårighet är det som maken har också med sin matte, så jag gissar att hon kommer få leva med en påtaglig del av det även om träningen går bra. Han har ju dock klarat högskolematte och jobbar inom ekonomi, så det ska inte behöva vara ett problem i framtiden =). Numerositet är inte ett av hennes stora problemområden dock, det är något som tycks funka förhållandevis bra och gjorde det tidigt. Det hade varit oerhört intressant att göra en dyskalkyliutredning för att se mer specifikt hur alla olika områden ser ut – tänker jag i alla fall. Fast frågan är om en utredning skulle ge särskilt mycket mer info än vad vi redan har klurat ut.. =/

        Gilla

  3. Nilla skriver:

    Tror också att stumpan, precis som maken, kommer gilla visuella bråk och geometri samt kanske trigonometri mest av allt. Former har alltid varit ”självklara” för henne, liksom för honom. Men enkla matteregler runt likamedtecknet är lite grekiska… =D Kardinalitet är lite lurigare, och de spatiala delarna är ju fortfarande utmanande – speciellt när arbetsminnet är lite si och så. Funkar bra när hon får ”vandra runt i systemet”, helt häftigt så är hon jätteduktig på orientering tex. Fascinerande är det…

    Gilla

    • Sabina skriver:

      Former är ju bara första steget rent visuellt, och att dottern hade så svårt med det i början berodde ju på hennes tunnelseende i första hand. Nu är hon ju jättebra på former också, efter CVI-biten i träningen.

      Resten av det spatiala kommer ju efter det, när man kan de basala formerna, och där är det perspektivträningen (det rent mentalt visuella, att handskas med omgivningen i 4D realtid, visualisera och skapa mentala bilder som kan hållas kvar i minnet) som har gjort skillnaden för dottern.

      Det finns ju f.ö. en hel del som hon också som har fått dyskalkyli-diagnoser fast det varit rena synproblem som ställt till det, jag kände igen det direkt när jag läste en del som Lea Hyvärinen har skrivit om sånt. Så där hade nog dottern varit om hon inte hade fått synterapi.

      Trigonometri var förresten min favorit också, liksom mekanik.

      Gilla

      • Nilla skriver:

        Japp, så är det ju. Risken med alla ”symptomdiagnoser” liksom, orsakerna kan variera. Det går ju aldrig att bortse från såna så grundläggande saker som sinnen och perception, och motorik. De finns ju med i grunden på alla bedömningar. Lilleman skulle ju kunna kvalificera sig för typ hur många diagnoser som helst egentligen, om man inte såg till grundproblematiken.

        Att kunna visualisera är ju ett av stumpans huvudproblem. Även om det helt klart är stor skillnad nu jämfört med tidigare, så är det en bra bit kvar.

        Gilla

      • Sabina skriver:

        För dotterns del har det ju varit perspektiv- och fysikdelen i synterapin som gjorde skillnaden med just visualiseringen och den perifera synuppfattningen, hon är väldigt bra på det redan och det går bättre och bättre för varje dag och spiller över på andra områden också – som det sociala, t.ex.

        Ska bli intressant att höra hur ni löser det med visualiseringsförmågan för stumpan på sikt, eftersom ni ju inte behöver någon synterapi.

        Gilla

  4. Nilla skriver:

    Tror också att stumpan, precis som maken, kommer gilla visuella bråk och geometri samt kanske trigonometri mest av allt. Former har alltid varit ”självklara” för henne, liksom för honom. Men enkla matteregler runt likamedtecknet är lite grekiska… =D Kardinalitet är lite lurigare, och de spatiala delarna är ju fortfarande utmanande – speciellt när arbetsminnet är lite si och så. Funkar bra när hon får ”vandra runt i systemet”, helt häftigt så är hon jätteduktig på orientering tex. Fascinerande är det…

    Gilla

    • Sabina skriver:

      Former är ju bara första steget rent visuellt, och att dottern hade så svårt med det i början berodde ju på hennes tunnelseende i första hand. Nu är hon ju jättebra på former också, efter CVI-biten i träningen.

      Resten av det spatiala kommer ju efter det, när man kan de basala formerna, och där är det perspektivträningen (det rent mentalt visuella, att handskas med omgivningen i 4D realtid, visualisera och skapa mentala bilder som kan hållas kvar i minnet) som har gjort skillnaden för dottern.

      Det finns ju f.ö. en hel del som hon också som har fått dyskalkyli-diagnoser fast det varit rena synproblem som ställt till det, jag kände igen det direkt när jag läste en del som Lea Hyvärinen har skrivit om sånt. Så där hade nog dottern varit om hon inte hade fått synterapi.

      Trigonometri var förresten min favorit också, liksom mekanik.

      Gilla

      • Nilla skriver:

        Japp, så är det ju. Risken med alla ”symptomdiagnoser” liksom, orsakerna kan variera. Det går ju aldrig att bortse från såna så grundläggande saker som sinnen och perception, och motorik. De finns ju med i grunden på alla bedömningar. Lilleman skulle ju kunna kvalificera sig för typ hur många diagnoser som helst egentligen, om man inte såg till grundproblematiken.

        Att kunna visualisera är ju ett av stumpans huvudproblem. Även om det helt klart är stor skillnad nu jämfört med tidigare, så är det en bra bit kvar.

        Gilla

      • Sabina skriver:

        För dotterns del har det ju varit perspektiv- och fysikdelen i synterapin som gjorde skillnaden med just visualiseringen och den perifera synuppfattningen, hon är väldigt bra på det redan och det går bättre och bättre för varje dag och spiller över på andra områden också – som det sociala, t.ex.

        Ska bli intressant att höra hur ni löser det med visualiseringsförmågan för stumpan på sikt, eftersom ni ju inte behöver någon synterapi.

        Gilla

  5. Nilla skriver:

    Att vi ”inte behöver det” har jag aldrig sagt. Det jag har sagt är att det inte funkar att lägga fokus på synen nu, dels eftersom hennes sensomotoriska problem till grund för ögonproblematiken är för påtaglig och sen eftersom det inte finns tid och ork utöver de andra insatserna (hennes visualiseringsproblematik är ju inte det största problemet, ångesten är tex ett betydligt större problem). Jag skulle gissa att vi inte kommer behöva fokusera specifikt på synen längre fram heller, eftersom jag tror att sensomotoriken kommer tillrättalägga mycket (mycket är ju helt annorlunda nu som sagt) och en del av det som för dig är synterapi ingår i all annan pedagogik för oss fast med en annan vinkling. Det handlar mycket om vad man lägger i begreppen, mer så att vi inte skiljer ut det visuella ur den sensomotoriska utvecklingen. Vi har provat att jobba mer fokuserat på synen under en period, men tyckte då att utvecklingen hellre avstannade lite efter ett tag – något som vi inte sett annars. Det säger mig att hennes grundproblematik måste åtgärdas först. Allt handlar ju om timing liksom. Visar det sig att synen är ett problem när hon kommit en bra bit med allt det spatiala i sensomotoriken, när förutsättningarna liksom finns, då kommer vi säkert att prova ett större synfokus.

    Gilla

  6. Nilla skriver:

    Att vi ”inte behöver det” har jag aldrig sagt. Det jag har sagt är att det inte funkar att lägga fokus på synen nu, dels eftersom hennes sensomotoriska problem till grund för ögonproblematiken är för påtaglig och sen eftersom det inte finns tid och ork utöver de andra insatserna (hennes visualiseringsproblematik är ju inte det största problemet, ångesten är tex ett betydligt större problem). Jag skulle gissa att vi inte kommer behöva fokusera specifikt på synen längre fram heller, eftersom jag tror att sensomotoriken kommer tillrättalägga mycket (mycket är ju helt annorlunda nu som sagt) och en del av det som för dig är synterapi ingår i all annan pedagogik för oss fast med en annan vinkling. Det handlar mycket om vad man lägger i begreppen, mer så att vi inte skiljer ut det visuella ur den sensomotoriska utvecklingen. Vi har provat att jobba mer fokuserat på synen under en period, men tyckte då att utvecklingen hellre avstannade lite efter ett tag – något som vi inte sett annars. Det säger mig att hennes grundproblematik måste åtgärdas först. Allt handlar ju om timing liksom. Visar det sig att synen är ett problem när hon kommit en bra bit med allt det spatiala i sensomotoriken, när förutsättningarna liksom finns, då kommer vi säkert att prova ett större synfokus.

    Gilla

  7. Underbara framsteg!! .)

    Gilla

    • Sabina skriver:

      Tack Anna! 🙂 Ja, det känns verkligen härligt… Särskilt när man tänker på hur det var förut! 🙂

      Gillad av 1 person

      • Ja, man blir så glad i hjärtat när man ser de små framstegen som i själva verket är STORA som mirakel. Igår kväll skedde just ett sådant mirakel som fick mig nästan att tappa andan. Min dotter som inte klarar av doften av mat eller ljudnivån i köket när vi lagar mat, kom ut till mig, sin storebror och lillasyster när vi stod och lagade mat. Bara det att hon gick ut till oss i köket är stort. Men vänta det kommer mera! 🙂
        Dottern stannade kvar trots matos från både lax, hamburgare och bacon och dessutom pratade hon med oss!!! (om ett samtalsämne hon är intresserad av) Jag fattade inte att det skedde på riktigt! Wow!! ❤

        Gillad av 1 person

      • Sabina skriver:

        Underbart, Anna! 🙂 Förstår precis! Lite som när jag plötsligt kunde ta med dottern till skoaffären i våras så att hon kunde prova sina egna skor innan man köpte dem och ändå fortsätta prata… Kram, jag önskar er allt gott, du ska se att det lättar! ❤

        Gillad av 1 person

      • Tack Snälla Sabina!❤️ Ja, just exakt den känslan av eufori! 😊 man blir så lycklig!!! Och man kan knappt tro sina ögon! Underbart med våra döttrars framsteg! Känns skönt att det kommer bli lättare nu. Många varma kramar, Anna

        Gilla

  8. Underbara framsteg!! .)

    Gilla

    • Sabina skriver:

      Tack Anna! 🙂 Ja, det känns verkligen härligt… Särskilt när man tänker på hur det var förut! 🙂

      Gillad av 1 person

      • Ja, man blir så glad i hjärtat när man ser de små framstegen som i själva verket är STORA som mirakel. Igår kväll skedde just ett sådant mirakel som fick mig nästan att tappa andan. Min dotter som inte klarar av doften av mat eller ljudnivån i köket när vi lagar mat, kom ut till mig, sin storebror och lillasyster när vi stod och lagade mat. Bara det att hon gick ut till oss i köket är stort. Men vänta det kommer mera! 🙂
        Dottern stannade kvar trots matos från både lax, hamburgare och bacon och dessutom pratade hon med oss!!! (om ett samtalsämne hon är intresserad av) Jag fattade inte att det skedde på riktigt! Wow!! ❤

        Gillad av 1 person

      • Sabina skriver:

        Underbart, Anna! 🙂 Förstår precis! Lite som när jag plötsligt kunde ta med dottern till skoaffären i våras så att hon kunde prova sina egna skor innan man köpte dem och ändå fortsätta prata… Kram, jag önskar er allt gott, du ska se att det lättar! ❤

        Gillad av 1 person

      • Tack Snälla Sabina!❤️ Ja, just exakt den känslan av eufori! 😊 man blir så lycklig!!! Och man kan knappt tro sina ögon! Underbart med våra döttrars framsteg! Känns skönt att det kommer bli lättare nu. Många varma kramar, Anna

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.