Målning

Nu känner jag mig inte bara huslig utan riktigt händig och effektiv också. 🙂 Jag kom äntligen loss och fick lite fönster målade – ja, jag har gått och tänkt en längre tid att det behövde göras, men det har inte blivit av förrän nu.

Men nu är det alltså gjort! Så nu kan vintern komma – ja, den får förstås gärna dröja lite till… 🙂

Det är så lätt att måla nu för tiden. Dottern springer glatt runt och kommenterar hur ”fint” det blir, och hon varken skriker om att färgen ”ändrar sig” eller kommer fram och petar i färgen eller börjar skrika om hon får färgfläckar på sig – eller om jag får det…

Det brukade vara ett riktigt akrobatnummer att få måla någonting här förr i tiden, förstår ni. På den där tiden då hon brukade ”tänka i färger”, alltså. Ja, jag minns t.o.m. en gång när vi på promenad passerade en affär där en karl höll på att måla om, och hur hon började skrika så att jag fick bära henne därifrån…

Alltså, ibland är det så att jag ryser när jag tänker på hur det skulle ha kunnat vara här hemma nu för tiden om jag inte hade råkat komma på det här med de visuella perceptionsstörningarna. Om jag alltså inte hade hittat den där artikeln av Richard Gregory – ja, för jag har ju visserligen lärt mig mycket sedan dess, men det var med den artikeln som alltihop började på riktigt – från och med den stunden slapp jag gå runt och känna mig som en galen fysiker som försökte ”bota” min dotter med hjälp av Flatterland… 😉

Det blev plötsligt vetenskap av det hela och inte bara mina egna spekulationer längre.

Vår fantastiska psykolog på hab kände nämligen till Prof. Gregory och hans forskning – ja-a, jag minns det som om det var igår – hur vi kom där till hab för vår vanliga IBT och hur jag sade att jag trodde att jag äntligen hade kommit på det:

”Det är 3D det handlar om!”

Ja, psykologen såg först oförstående ut, men när jag nämnde Gregory – å, jag såg att hon förstod vad jag for efter, och jag förstod också att hon visste mycket mer än jag om sådana saker – och jag minns hur hon sade:

”Jaa, det finns ju faktiskt en del som har sådana problem…!”

Hon erbjöd sig omedelbart att ”ta in” det i träningen – och senare höll ju den lika duktige läkaren på hab med om att detta faktiskt gällde dottern… Och vi fick hjälp med synterapin – jag kan aldrig tacka dem nog…

Ja-a – hur det skulle det egentligen ha gått med allting om dottern inte hade fått någon synterapi?!

Annonser
Det här inlägget postades i visuell perception och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.