”Vi försöker en gång till”

Redan från början, när dottern alltså först hade fått sin diagnos, fanns det en del saker som alla tyckte att vi borde träna fast jag visste att det var helt omöjligt för henne att göra det på den tiden.

Det handlade t.ex. om sådant som att kunna klä av och på sig själv, att äta själv med bestick och leka med leksaker.

Jag minns att jag var lite irriterad över det enorma intresse alla verkade ägna åt just de sakerna – jag tyckte själv att det var betydligt viktigare att få stopp på det ständiga skrikandet, få bort hennes hemska muskelkramper, få ordning på balansen så att hon kunde gå ordentligt, få igång hennes händer, lära henne vad hon skulle titta på, lära henne prata o.s.v. Och jag kunde inte begripa varför ingen verkade förstå att om jag bara kunde få igång dotterns syn och motorik ordentligt så skulle nog de där andra sakerna kunna börja hända av sig själv.

Nej, istället kom de med en massa förslag som jag förstod skulle bli helt omöjliga att genomföra.

Jag rekommenderades t.ex. att ordna med bildscheman över i vilken ordning saker skulle göras, som vid påklädning. Men om man inte kan använda händerna eller titta på det man gör eller förstår vad man ser så är det ju helt meningslöst att få veta i vilken ordning man ska göra det man ändå inte kan…

Jag borde också hålla dottern i handen och visa med hennes egen kropp hur man genomförde sådana här uppgifter. Men på den tiden tålde dottern inte att man tog henne i handen och liksom ”styrde” hennes hand – försökte man så drog hon undan sin hand och började skrika, och det lärde hon sig ju ingenting alls på. Inte begrep hon heller hur man anpassade sina rörelser och använde olika kraftnivåer beroende på situation – hon kunde helt enkelt inte styra sin motorik tillräckligt mycket för att göra alla de där sakerna.

Dessutom var hon ju så lättretad på den tiden. Hon kunde inte försöka en gång till om något blev fel – hon började skrika direkt och sen slutade hon inte förrän flera timmar senare. Hon ville kunna saker utan att behöva öva, och kunde hon inte så skrek hon. Inte tålde hon spill heller, att hon tappade saker eller att det blev skrynkligt eller vått eller snett eller något sånt.

Allt sammantaget gjorde detta att det faktiskt inte gick att träna henne i att äta själv och så. Och det där med att ”leka” – jag menar, jag minns t.ex. en viss IBT-övning där dottern skulle läras hur man lekte med dockor. Hon skulle alltså förmås att låta dockorna göra saker som hon inte själv kunde göra, och det skulle hon läras genom att man följde en sorts ”punktlista” i stil med: 1. Ta upp dockan, 2. Krama dockan, 3. Ta en sked och mata dockan, 4. Ta en flaska och ge dockan att dricka.

Det fanns visst en hel del saker som var bra med IBTn – det där med kategorisering, t.ex., det var klockrent för dottern, och likaså de synövningar som psykologen utarbetade åt henne – men det där med ”lekschemat”, det var faktiskt rena skämtet.

Och nu vill jag bara säga en sak. Jag läste på ett ställe om hur ”vanliga” barn t.ex. leker med en leksaksbuss – de låter små dockor gå av och på och kör runt dem med bussen och låter dem göra olika ärenden och så. Medan barn med autism, som minsann är så ointresserade av andra människor, bara kanske kör bussen fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka utan att ”låtsas” någonting. Eller rent av bara snurrar på ett hjul eller så. Och om hur detta då visar på deras brister i föreställningsförmåga, fantasi och socialt intresse…

Men förklara gärna för mig hur en som dottern, med visuell perceptionsstörning och störd rumsuppfattning, skulle kunna förväntas genomföra en sån lek utan att först få utbildning i hur det hela hänger ihop rent spatialt och motoriskt!

Visst fattar jag varför de säger att det är så viktigt att få igång ett ”lekbeteende” – det är ju just genom att manipulera verkligheten genom lek som vanliga barn lär sig saker. Men för att kunna göra det måste man ju först lära sig att man kan manipulera verkligheten – helt enkelt få ordentlig kontroll över sin motorik och sina sinnesintryck. Inte lär man sig det genom att sitta där och följa ett schema om hur man tar upp en docka och matar den…

Har man det svårt med motoriken är det förstås motorisk träning man behöver. Har man det svårt med synintrycken så är det förstås synen som behöver tränas. O.s.v. Inte bara det här ”sociala” som alla hakar upp sig på när det gäller autism. Utan de grundläggande fysiska komponenter som ligger bakom svårigheterna…

Ja, dottern har i alla fall inte bara börjat visa på socialt intresse nu. Under sommaren har hon också börjat äta själv med bestick. Och klä av sig själv. Påklädningen fungerar fortfarande bara delvis, men det är ju lite svårare så det hon behöver nu är bara mera övning.

Det kommer hon att få också. Hon är nämligen inte alls lika lättretad nu för tiden utan när det blir fel säger hon bara att ”Vi försöker en gång till!” Och så gör hon det. Hon provar och försöker, hon vrider och vänder, hon håller balansen och tittar på det hon gör samtidigt.

Och anledningen till att det här har börjat fungera är naturligtvis att vi äntligen har börjat få igång hennes syn och hennes händer. Nu kanske det skulle vara läge att börja försöka med de där gamla förslagen om scheman och övningar – fast jag undrar om det verkligen kommer att behövas för hittills har vi ju klarat oss alldeles utmärkt utan…

Annonser
Det här inlägget postades i annorlunda tänkande, motorik, språket, vardagsautism, visuell perception och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.