Om tröst och att kunna berätta varför man är ledsen

Dottern sitter och läser i en bok. Hon läser inte bara enstaka meningar längre utan hela sagoböcker, förstår ni. Emellanåt frågar hon om ett eller annat ord hon stöter på som hon inte känner igen.

Idag var det ordet ”lift”. (Boken handlade om att åka till fjällen.) Hon frågade mig vad det betydde och jag förklarade så gott det gick. Men hon ogillade stavningen, hon tyckte att det skulle vara med två f, inte bara ett.

Ja, hon fortsatte i alla fall att läsa, men efter en stund började hon verka snuvig och kliade sig i ögonen. Och det är ju faktiskt allergisäsong, så jag gick och hämtade allergimedicinen. Men när jag satte mig ner hos henne såg jag att hon grät!

”Nej men älskling”, sade jag, ”är du ledsen? Jag som trodde du var allergisk. Blev du ledsen för att ‘lift’ stavas med bara ett f?”

”Ska jag vara allergisk!” ropade dottern. ”Ska jag inte vara ledsen!”

”Men man får vara ledsen”, sade jag. ”Blev du ledsen över stavningen?”

Dottern såg både upprörd och tveksam ut samtidigt, som om hon verkligen tänkte över vad hon skulle säga. Och sedan kom det. Den första konversation av det här slaget vi någonsin har haft, hon och jag. Om känslor. Och varför man är ledsen.

”Igår var jag ledsen för att du tog bort sakerna för att komma fram till skåpet”, sade hon. (Vi städade igår nämligen, och jag var tvungen att plocka undan en del leksaker från golvet i köket för att kunna dammsuga, och det gillade hon inte.)

”Är du ledsen för det fortfarande?” frågade jag.

”Nej, det var igår!” sade dottern. ”Idag sade du att jag är ledsen för att ‘lift’ bara har ett f.”

”Är du det då?” undrade jag.

”Ja!” sade dottern.

Sedan gick det plötsligt an att trösta henne. Vi pratade länge och väl om olika ord med eller utan dubbelteckning av konsonanter. Hon blev betydligt gladare när jag t.ex. nämnde orden ”tufft” och ”visst”…

Men det här är ju helt fantastiskt. Hon har börjat berätta om varför hon känner det hon gör! Man kanske slipper gissa sig fram hädanefter…? Och hon kan berätta om hur hon kände sig förut, och hur det relaterar till det hon känner nu! Det här är ju… Jag menar, jag visste att vi var inne i en sådan där explosionsartad utvecklingsperiod nu igen, men det här överstiger ju alla förväntningar. Jag saknar ord. 🙂

Annonser
Det här inlägget postades i NPF-Tema, språket, vardagsautism och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om tröst och att kunna berätta varför man är ledsen

  1. Ja, man blir mållös!! Fantastisk utveckling! Så roligt!!! 🙂

    Gilla

    • Sabina skriver:

      Ja, jag blev alldels häpen! 🙂 Men de har förstås haft lite om känslor i skolan också på senaste tiden, det kan ju ha bidragit…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.