Om att vinka till andra barn

Det är inte bara lekandet som går framåt här hemma. Dottern börjar också bli alltmer intresserad av andra barn.

Hon har länge intresserat sig för vissa saker som de gör. De ”vildare” sakerna, som cykling, klättring, fotboll och så. Hon har aldrig deltagit i det heller, men hon har gärna sprungit efter och tittat och skrattat av glädje – ja, hon gillar ju liv och rörelse åtminstone ute. Och hon har också rätt länge kommenterat det de gör, fraser som t.ex. ”Titta, vad han klättrar!”

Men nu har hon börjat kommentera barnen själva på ett helt nytt vis.

Vi bor granne med en familj som har en liten ettåring. Han har precis börjat gå och dottern fullkomligt älskar att titta på honom när han är ute. Hon vet vad han heter och kommenterar saker om honom: ”Han heter Viktor! Han är en liten bebis! Han har precis lärt sig gå!”

När vi idag gick hem från skolan gick vi som vanligt på en viss sida av gatan. På den andra sidan gatan gick en pojke ur hennes klass med sin mamma, han vände sig om och ropade åt dottern med hennes namn: ”Hej då, E!”

Ja, det är ändå rätt många barn som brukar försöka säga hej och hej då åt dottern, det är väl deras föräldrar som uppmuntrar dem till det, men jag har aldrig lyckats få dottern att nånsin egentligen svara dem. Jag brukar säga åt henne att säga hej, och det brukar hon göra, men rakt ut i luften eller åt helt fel håll. Det brukar märkas tydligt att hon inte har en enda aning om vem det är hon ska säga det till.

Idag, när den där pojken ropade åt henne, sade jag som vanligt åt henne att hon skulle svara honom och säga hej då hon också. Ja, hon sade hej då och tittade faktiskt efter honom – det är första gången jag har sett henne faktiskt titta åt rätt håll i ett sådant läge – men hon sade det så tyst att jag förstod att han inte hörde henne. Dessutom ropade han faktiskt en gång till och lade dessutom till en vinkning, så jag sade åt henne att vinka åt honom istället. Ja, till slut gjorde hon det, och tittade fortfarande efter honom medan hon frågade mig:

”Vad heter han?”

”Det är pojken L”, sade jag. ”Han går i din klass.”

Ja, hon upprepade namnet och det var tydligt att hon kände igen åtminstone det. Hon fortsatte också att titta efter honom tills vi kom utom synhåll, då frågade hon mig:

”Mamma, varför ska man vinka?”

”För att de kanske inte hör när man säger hej då”, sade jag.

”Ja men mamma, varför ska man säga hej då?”

”Så att de blir glada”, sade jag.

Hon funderade på det en stund och sade sen:

”Vad blir de annars?”

”Då blir de kanske ledsna”, sade jag.

”Vad ska man göra om de blir ledsna då?” frågade dottern.

”Då ska man trösta dem”, sade jag. ”Klappa dem eller så där…”

Annonser
Det här inlägget postades i vardagsautism och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.