Om att sakna någon

Det är slut med IBT-handledningen på hab nu och vi kommer alltså inte att åka dit så ofta framöver. Jag har inte pratat så mycket om detta med dottern, dels eftersom det är så svårt att förklara varför och dels för att vi ju har haft väldigt mycket annat att fokusera på just nu.

Men häromdagen ringde psykologen. Dottern vill alltid veta vem det är som ringer men bryr sig sällan om att kommentera svaret. Men när hon nu fick höra att det var psykologen L sade hon:

”Vi ska snart åka och hälsa på L!”

”Nej, jag tror inte att vi ska åka till L så mycket mera”, svarade jag. ”Nu går du ju i skolan istället. Vill du träffa L?”

”Ja!” sade dottern bestämt. ”Jag vill åka och hälsa på L!”

Dottern har numera mycket lättare att åka och hälsa på, t.o.m. på nya platser. Men så här på helt eget initiativ har det aldrig tidigare kommit på tal. Det är faktiskt första gången någonsin som dottern självmant sagt sig vilja hälsa på en viss person.

”Tycker du om L?” frågade jag.

”Ja, jag tycker om L!” svarade dottern lika bestämt som förut. ”Jag vill åka och träffa L.”

”Du saknar bestämt L”, sade jag. ”Vi kan nog åka och träffa henne någon gång om du vill.”

”Ja, det vill jag!” sade dottern. ”Jag saknar L.”

Tänk att dottern plötsligt kan sakna någon. Är inte det framsteg, så säg? 🙂

(Och ni förstår väl också vilken duktig psykolog vi har haft turen att få på hab…? Dottern blir man minsann inte vän med hur som helst.)

Annonser
Det här inlägget postades i socialt samspel, vardagsautism och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s