Ett nytt ansikte – mera om ansiktsblindhet

Dottern har fått en ny vän. 🙂

Hon tycker om att stå vid infarten och titta på grannarna och deras besökare. Oftast är det bilarna och bilnumren som drar till sig hennes uppmärksamhet – hon blev väldigt uppspelt när grannarna en dag fick besök från Norge – men ibland är det människor också.

När grannen får besök av hemtjänsten är dottern alltid extra intresserad. Hon har nämligen på eget bevåg bekantat sig med hemtjänstens representant, en rar tjej som håller precis lagom avstånd och talar vänligt och hjälpsamt till dottern. Hon har dessutom precis det utseende som brukar få igång dotterns intresse: tjockt, svart och lockigt hår, markerade, regelbundna drag, mörka ögon och ögonbryn, ljus hy. För ansiktsblinda är det inget ovanligt att föredra utseenden med starka kontraster.

Det kändes lite overkligt att se dottern göra den här bekantskapen. Första gången de träffades var jag inte ens med – jag stod en bit bort och hörde dottern både säga sitt namn och fråga vad kvinnan heter. Nu pratar de lite varje gång hon kommer, dottern minns hennes namn och försöker konversera henne så gott det går.

Det är första gången såvitt jag vet som hon självmant startar en bekantskap, utan stöttor i närheten. Och även om det känns lite tufft att höra hur pass lite begripligt dottern får ur sig när det gäller sådant här ”kallprat” – så måste man ju säga att hon inte har någon övning i det heller. Övning kan hon ju inte få om inte intresset finns – och bara det att hon intresserar sig för den här kontakten tillräckligt för att ens försöka, det känns härligt!! Och hon kunde inte valt en bättre person än den här sympatiska kvinnan, heller. Skulle inte förvåna mig om hon har jobbat med autism…

Så sent som förra året sprang dottern undan och in på tomten igen om det kom någon främmande besökare i närheten. Nu står hon inte bara kvar och pratar utan håller också utkik efter den här kvinnan! 🙂

Å, så jag hoppas att det kommer att gå bra i skolan, så att det inte blir några flera bakslag. Det skulle vara outhärdligt om hon blev skrämd igen och tappade lusten, nu när hon äntligen börjar upptäcka att livet kan vara roligt också och inte bara skrämmande. Nu är vi på god väg tack vare synterapin, men tänk så lätt det skulle vara att överbelasta hennes nya kunskaper…