Att hjälpa till med processandet – om att separera ljuden från orden

Det som jag personligen tyckte var allra värst förut med den här autismdiagnosen var ekotalet. Det var så roligt att höra dottern prata, men ändå gick det inte att kommunicera. Och överallt så läste man att det sällan gick över, att det troligen alltid skulle vara så.

Men för att kunna kommunicera på riktigt med talat språk måste man först kunna processa ljuden. Som Jim Sinclair skriver i Bridging the Gaps:

Understanding speech requires knowing how to process sounds–which first requires recognizing sounds as things that can be processed, and recognizing processing as a way to extract order from chaos.

Så det man måste försöka göra vid ekotal är att hjälpa till att separera ljuden från orden – visa dem mönstret, hjälpa dem att processa orden. Den som ekotalar kan redan processa ljuden – men inte orden. Donna Williams har en bra beskrivning av detta sätt att processa ljud i sin artikel Speaking in Pattern, Theme and Feel.

Men hur gör man rent praktiskt, då? Hur hjälper man till att visa dem det där språkliga mönstret?

Donna Williams säger så här i sin artikel Learning Styles:

When in interaction with a musical mind, join them through tunes, rhythms, songs, patterns and when the person is then more receptive to you and language because of this, progressively meaning, or whatever can be made of it, will take care of itself.

Men jag håller bara delvis med om detta. I början måste man göra så, helt klart – det måste vara mycket musik, rim och ramsor, ljudböcker, sånger m.m. Mycket siffror och bokstäver, försöka få dem att koppla det här visuella mönstret till ljuden. Och en del hittar säkert mönstret själva på det sättet. Det är då jag tror att det här monotona talet kommer – de försöker separera orden från ljuden genom att ta bort tonmelodin eftersom den blir störande. Dottern var ju också hemskt monoton i början fast numera har hon tonmelodi också.

Men om ekotalet inte upphör räcker det inte att bara låta dem sitta där och gissa själva, tycker jag. Man kan gott se till att göra ett mönster: att själv prata i ett visst mönster för att tydliggöra var den viktiga informationen ligger. Precis hur man gör måste förstås anpassas individuellt, men så här gjorde vi i alla fall:

En period pratade jag med dottern i ”frågor och svar” – jag sade hela tiden sånt som ”Vad var det för ljud? Det var ett maskinljud”, ”Varför ska man sova? För att man är trött”, ”Vad betyder lika? Det betyder samma” o.s.v. Det gick inte att bara förklara saker hur som helst, utan först måste hon lära sig själva mönstret.

Hon snappade fort upp ”Vad betyder det?” Då blev allting genast mycket lättare. Hon frågade mig hela tiden, ”Vad betyder det? Vad betyder det?” och jag svarade med att gruppera orden åt henne: ”Det är ett tid-ord, ett ljud, ett titta-ord, ett känna-ord” o.s.v.

Jag gjorde synonymlistor åt henne: ”Vad betyder ‘ja’? Det betyder ja, jo, javisst, visst, ok, mmm” o.s.v. Sen gjorde jag homonym-meningar åt henne: tog in en handfull jord från trädgården t.ex. och hällde i en hög på bordet och sade: ”En hög gjord av jord”, och sedan en hög med salt bredvid: ”En hög gjord av salt”  o.s.v.

Och nu har ju verkligen språket lossnat ordentligt för henne, men det är fortfarande lättare att förklara nya saker för henne på det här viset. Man måste alltid ta flera exempel, inte bara förklara rakt fram vad saker betyder. Hon ekotalar en del fortfarande, men det är alltid just när hon inte förstår. Då gäller det att verkligen försöka förklara för henne, och det får man alltså göra på det här ”system-viset”. Man måste visa henne MÖNSTRET. I ljud.

Pratar för sig själv (palilali) gör hon också en del, och det är samma sak där som med ekotalet – hon gör det för att hon försöker förstå vad någonting betyder. Jag brukar då bryta in med en fråga-svar-mening, där jag frågar ”Vad betyder det här?” (alltså det hon säger), och svarar mig själv med flera liknande exempel. Det fungerar hur bra som helst med dottern…