Att hjälpa till med processandet – om att separera ljuden från orden

Det som jag personligen tyckte var allra värst förut med den här autismdiagnosen var ekotalet. Det var så roligt att höra dottern prata, men ändå gick det inte att kommunicera. Och överallt så läste man att det sällan gick över, att det troligen alltid skulle vara så.

Men för att kunna kommunicera på riktigt med talat språk måste man först kunna processa ljuden. Som Jim Sinclair skriver i Bridging the Gaps:

Understanding speech requires knowing how to process sounds–which first requires recognizing sounds as things that can be processed, and recognizing processing as a way to extract order from chaos.

Så det man måste försöka göra vid ekotal är att hjälpa till att separera ljuden från orden – visa dem mönstret, hjälpa dem att processa orden. Den som ekotalar kan redan processa ljuden – men inte orden. Donna Williams har en bra beskrivning av detta sätt att processa ljud i sin artikel Speaking in Pattern, Theme and Feel.

Men hur gör man rent praktiskt, då? Hur hjälper man till att visa dem det där språkliga mönstret?

Donna Williams säger så här i sin artikel Learning Styles:

When in interaction with a musical mind, join them through tunes, rhythms, songs, patterns and when the person is then more receptive to you and language because of this, progressively meaning, or whatever can be made of it, will take care of itself.

Men jag håller bara delvis med om detta. I början måste man göra så, helt klart – det måste vara mycket musik, rim och ramsor, ljudböcker, sånger m.m. Mycket siffror och bokstäver, försöka få dem att koppla det här visuella mönstret till ljuden. Och en del hittar säkert mönstret själva på det sättet. Det är då jag tror att det här monotona talet kommer – de försöker separera orden från ljuden genom att ta bort tonmelodin eftersom den blir störande. Dottern var ju också hemskt monoton i början fast numera har hon tonmelodi också.

Men om ekotalet inte upphör räcker det inte att bara låta dem sitta där och gissa själva, tycker jag. Man kan gott se till att göra ett mönster: att själv prata i ett visst mönster för att tydliggöra var den viktiga informationen ligger. Precis hur man gör måste förstås anpassas individuellt, men så här gjorde vi i alla fall:

En period pratade jag med dottern i ”frågor och svar” – jag sade hela tiden sånt som ”Vad var det för ljud? Det var ett maskinljud”, ”Varför ska man sova? För att man är trött”, ”Vad betyder lika? Det betyder samma” o.s.v. Det gick inte att bara förklara saker hur som helst, utan först måste hon lära sig själva mönstret.

Hon snappade fort upp ”Vad betyder det?” Då blev allting genast mycket lättare. Hon frågade mig hela tiden, ”Vad betyder det? Vad betyder det?” och jag svarade med att gruppera orden åt henne: ”Det är ett tid-ord, ett ljud, ett titta-ord, ett känna-ord” o.s.v.

Jag gjorde synonymlistor åt henne: ”Vad betyder ‘ja’? Det betyder ja, jo, javisst, visst, ok, mmm” o.s.v. Sen gjorde jag homonym-meningar åt henne: tog in en handfull jord från trädgården t.ex. och hällde i en hög på bordet och sade: ”En hög gjord av jord”, och sedan en hög med salt bredvid: ”En hög gjord av salt”  o.s.v.

Och nu har ju verkligen språket lossnat ordentligt för henne, men det är fortfarande lättare att förklara nya saker för henne på det här viset. Man måste alltid ta flera exempel, inte bara förklara rakt fram vad saker betyder. Hon ekotalar en del fortfarande, men det är alltid just när hon inte förstår. Då gäller det att verkligen försöka förklara för henne, och det får man alltså göra på det här ”system-viset”. Man måste visa henne MÖNSTRET. I ljud.

Pratar för sig själv (palilali) gör hon också en del, och det är samma sak där som med ekotalet – hon gör det för att hon försöker förstå vad någonting betyder. Jag brukar då bryta in med en fråga-svar-mening, där jag frågar ”Vad betyder det här?” (alltså det hon säger), och svarar mig själv med flera liknande exempel. Det fungerar hur bra som helst med dottern…

Annonser
Det här inlägget postades i annorlunda tänkande, auditiv perception, NPF-Tema, språket och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Att hjälpa till med processandet – om att separera ljuden från orden

  1. anna skriver:

    Minns tyvärr inte hur det var när jag lärde mig prata som liten, men däremot känner jag igen en del av det du skriver fast i ett lite annat sammanhang. När jag är utomlands, lyssnar jag ofta på folk som pratar landets språk och så memorerar jag liksom ljuden. Särskilt saker som man hör ofta, t.ex. när stationer ropas ut i spårvagnen och sånt. Sen brukar jag försöka hitta ett sätt att bryta upp meningarna, känna igen orden, ta reda på vad de betyder, hitta ett mönster och sen känna igen dem på andra ställen, på skyltar, i tidningar eller i andra meningar.
    Kanske gör alla så här, jag vet inte…. men jag tyckte mig se någon slags likhet med din dotters sätt att lära sig tala. 🙂 Kan även tillägga att jag kände igen mig i ett par av punkterna på din lista i föregående inlägg,

    Gilla

    • Sabina skriver:

      Mkt intressant. Tack för ditt svar. 🙂 Maken kände också igen sig i några av punkterna i förra inlägget.

      Ja, egentligen vet jag inte hur jag lär mig själv prata… det är ohyggligt svårt att fundera över just hur man själv tänker, det är enklare att sitta här och analysera andra… 😉 Men jag tror att jag hellre läser mig till olika språk. Jag är rätt dålig faktiskt på att t.ex. byta dialekt medvetet, vilket maken däremot är mkt bra på, och jag hör ju att dottern snart kommer att kunna det hon också. Däremot ändrar jag lätt dialekt om jag vistas länge på en plats där folk talar lite annorlunda.

      Men jag är väldigt glad att du tror att det kan vara så här, jag har fått hitta på det här sättet att lära ut på egen hand eftersom det inte fungerade med bilder och bilder var det enda som habiliteringen föreslog i början. Dottern pratar ju bra nu men det känns liksom lite tryggare att få nån annans åsikt också. Tack så mycket för det anna! 🙂

      Gilla

      • anna skriver:

        Glad att du uppskattade min kommentar. Känns ibland som att jag bara svamlar iväg… 😉

        Kom på en till sak, vet inte om det kan vara till nytta för dig eller din dotter, men kanske. Jag har ganska lätt att lära mig nya språk, eller i alla fall ord på nya språk. Och redan som liten hade jag ett otroligt stort passivt ordförråd, men däremot ett väldigt litet aktivt. Så är det även idag med främmande språk, att jag förstår saker när jag lyssnar eller läser, men har extremt svårt att prata själv. Min man hävdar att det är för att jag är perfektionist, att jag är rädd för att göra bort mig. Men jag tror inte att det endast beror på det. Jag tror mycket väl att det kan bero på att jag har svårt att processa orden själv, men jag förstår dem bättre när andra gör det. Skulle någon prata med mig på ett främmande språk så som du gjorde/gör med din dotter skulle jag nog lära mig väldigt mkt.

        Gilla

      • Sabina skriver:

        Mkt intressant igen! 🙂 Jag tycker aldrig att du svamlar! Ja, dottern har helt klart ett väldigt stort passivt ordförråd som du säger och nu börjar hon få ordentlig koll på strukturen också. Och hon har faktiskt redan börjat lära sig engelska… 🙂 Vad roligt att höra att du tror att det här sättet fungerar. Jag tror att hela undervisningssystemet egentligen borde göras om när det gäller just sådana här personer, men jag bestämmer ju inte över sånt tyvärr. Får försöka påverka de som dottern ska ha med att göra och så fortsätta så här hemma iaf. Kanske man så småningom kan väcka opinion om det här med rätt till en undervisning som tar vara på deras talanger och inte bara låter dem gissa själva… och sluta upp med det här ”sociala” tramset och tala om synsvårigheter istället…

        Gilla

  2. anna skriver:

    Kom på en till sak som kanske kan vara av intresse. Din dotter är ju inte så gammal än, men jag har, sedan jag började skolan typ, haft mycket lättare för att skriva än att prata. (kan tillägga att jag knappt pratade alls på dagis och i ettan, iaf inte med andra än familjen). Både när det gäller svenska och andra språk. De flesta i min omgivning tycker precis tvärtom. Kan det vara så att när jag ska skriva hinner jag processa orden/meningen i lugn och ro, något som inte går när man ska prata? 🙂

    Gilla

    • Sabina skriver:

      Ja-a, det låter ju faktiskt mycket troligt. Tack så mycket för att du berättade det här! 🙂 Om man skriver så blandar man ju inte alls in ljuden, och om man har svårt att filtrera bort ljuden så blir ju det klart lättare. Ja, och nu när jag har fått igång dotterns händer lär hon sig snart att skriva tror jag, inte bara läsa, prata och räkna. 🙂

      Gilla

  3. Det HÄR var ett av de bästa inläggen..! WOW vad jag ska använda detta! Har ju varit inne på precis samma tanke men eftersom jag tänker så visuellt med dottern annars har jag inte kunnat hitta rätt auditiva motsvarighet till att ”gå vilse” (makens strategi för att skapa spatial kunskap). Det här är toppen!

    Gilla

    • Sabina skriver:

      Tack! 🙂 *rodnar* Hoppas verkligen ni kan ha nån nytta av det. Det fungerade iaf här… Och man kan ju anpassa det här helt efter hur de är, ljud eller bild eller vad det nu är… Det är ju helt enkelt att visa dem MÖNSTRET – inte bara låta dem sitta där och gissa själva. Sen precis vad som passar var och en, det vet ju föräldrarna bäst. 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.