Platser, kläder och hår – om namn och ansikten

Dottern är nuförtiden väldigt intresserad av vad folk heter – jag tror jag har nämnt det förut. Varje gång hon ser någon är det det första hon frågar: ”Vad heter du?”, och sedan: ”Vad heter du i efternamn?” Hon glömmer aldrig ett namn – men däremot känner hon ju inte igen folk från gång till gång, så det kan vara samma personer hon frågar, om och om igen dag efter dag. Som väl är är ju de flesta hon träffar vana vid henne och svarar henne lika vänligt varje gång.

Ibland tror jag att hon har lärt sig känna igen någon viss person – men det har hittills alltid visat sig att så inte är fallet. Däremot förstår jag mer och mer vad det är hon går efter, och har därför börjat försöka hjälpa henne med att mer tydligt peka ut sådant hon kan känna igen hos dem.

Dels går hon efter platsen. Hon väntar sig att träffa vissa personer på vissa platser, och då matchar hon det hon kan om folk med de namn hon förväntar sig på just den platsen. Men det fungerar naturligtvis inte alltid – dels kan folk ju oväntat befinna sig på en ny plats, dels känner hon inte alltid igen dem ändå. Eftersom hon inte känner igen ansiktena försöker hon nämligen också gå efter kläder, hår, glasögon o.s.v, och sådant är ju inte konstant utan ändrar sig hela tiden.

Sist vi var på hab, t.ex., sprang vi oväntat på logopeden i korridoren efter vår IBT. Logopeden har inte varit med den här sista terminen (eftersom de har så mycket att göra på hab och har varit tvungna att dela upp sig för att hinna med alla nya inskrivna, sade de) och vi har därför inte träffat henne på några månader. Dottern känner henne ju rätt väl, och hade på morgonen innan vi åkte till hab t.o.m. frågat efter henne. Ändå kände hon inte igen henne när vi nu träffade henne… Hon gissade på alla möjliga namn men till slut fick jag tala om vem det var.

Jag trodde att hon kanske hade skaffat nya glasögon men det sade hon att hon inte hade gjort. Men någonting nytt var det över henne, det enades både jag och resursen om efteråt. Om det inte var glasögonen så var det kanske frisyren eller något annat – och det kan ju kanske ha spelat in. Eller så är det bara att dottern inte hade väntat sig att träffa henne där längre…

Och på förskolan trodde jag ett tag att hon äntligen hade lärt sig känna igen ett par av de andra mammorna. Hon började hälsa dem med rätt namn varje gång och jag tänkte att hon kanske verkligen kände igen dem… Men i det ena fallet  visade det sig istället bero på håret – mycket mörkt och lockigt – för strax därefter hälsade hon en helt annan kvinna – med liknande hår – med samma namn. Och i det andra fallet var det vintermössan – nu när den inte används längre känner hon inte igen den mamman heller…

På lördagarna har jag sista tiden brukat titta på Merlin. Dottern tittar också. Jag pekade ut Merlin för henne: ”Det är han som har en röd halsduk, titta, han har mörkt hår och röd halsduk och blå tröja.” Vi tittade en stund, och plötsligt frågade hon: ”Vem är det som har röd tröja?” Det var scenbyte och jag hann inte riktigt med – jag har upptäckt att om jag inte koncentrerar mig ordentligt på det så lägger jag inte märke till hur folk är klädda… tvärtom mot henne alltså! 🙂

Så jag sade, ”Jag vet inte, var det kanske Gaius…?” Maken kunde inte heller svara på vem det var. Men när Merlin nästa gång kommer i bild, ser jag att han har bytt kläder sedan jag pekade ut honom första gången!! Nu har han blå halsduk istället och röd tröja… Så jag förklarar det för dottern: ”Det är Merlin, han har bytt kläder… Titta, nu har han blå halsduk och röd tröja!”

Hon accepterade det fint, och i nästa veckas avsnitt pekade hon glädjestrålande ut Merlin för mig: ”Titta mamma, där är Merlin! Han har blå halsduk idag!” Hon var mycket stolt – hon vill ju känna igen folk! Hoppas bara att Merlin nu inte nästa gång tar av sig halsduken helt och hållet…

Fast om det skulle hända, så har jag lagt märke till ett annat drag hos honom som kanske skulle kunna funka. Han har faktiskt rätt stora öron… 🙂

Och om ni tycker att hon är för liten för Merlin så vill jag bara säga att jag inte tycker det. För det första så är det ju inte så särskilt våldsamt – visserligen slår de ihjäl folk, dräper varandra med svärd och hänger dem o.s.v. – men i bild ser man varken dödskampen eller liken. Och för det andra är det ju inte precis som om hon förstår vad det handlar om… och den är rekommenderad från 7 år – så värst långt är det ju inte kvar dit i alla fall!

Dessutom gillar hon draken – till skillnad från människorna så är ju den oerhört lätt att känna igen… 🙂

Annonser
Det här inlägget postades i annorlunda tänkande, visuell perception och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.