Karlsson på taket och konsten att se på TV

För ett tag sedan gick jag en kurs i Sociala berättelser och ritsamtal. Det var en bra liten kurs, men det var en sak som störde mig. Vi fick se en massa exempel på olika sociala berättelser, och det var ju bra. Men den ena berättelsen handlade om TV-tittande – om något barn som brukade ”göra ljud och härma rörelser” medan han tittade på TV – och berättelsen handlade inte alls om hur han skulle lära sig att se på TV utan om att han skulle gå undan i ett annat rum och göra ljuden och rörelserna så att han inte ”störde” de andra som såg på TV…

Jag blev väldigt illa berörd. Vi har varit där, förstår ni. Exakt så gjorde dottern också ett tag. Små barn ska ju inte se på TV, så därför var dottern rätt stor innan jag upptäckte att hon inte ens ville se på TV. Det oroade mig inte så mycket i början – TV kan man ju leva utan. Men sedan, efter autismdiagnosen, så tänkte man ju en del på de utbildande möjligheterna med TV och filmer. Därför försökte jag ändå intressera henne för en del TV-tittande.

Det enda hon i början var road av var filmer med musik. Hon tittade ibland på sångprogram, och i filmer ville hon bara se de scener där man sjöng. Så här efteråt förstår jag mycket väl att hon inte förstod vad hon såg, och att hon därför bara lyssnade på ljuden. I takt med att hennes synträning gick framåt började hon sedan göra exakt som den där pojken i den sociala berättelsen – hon härmade det hon såg och hörde, i ett försök att förstå det bättre. Tänk om jag då, istället för att hjälpa hennes förståelse vidare, hade krävt att hon skulle gå undan i ett annat rum för att inte ”störa”!! Då hade hon kanske än idag inte kunnat se på TV. Vilket hon faktiskt kan nu. 🙂

Tänk efter en stund – TV kanske verkar som den enklaste sak i världen för oss, men om man ser i 2D eller har någon annan synrubbning kan det vara en oerhört svår sak. Det är närbilder, perspektivskiften, scenbyten, klädbyten, filmmusik… Om man inte förstår sig på 3D i verkligheten, hur ska man då kunna hänga med i en film? Och om man är ansiktsblind – känner man då igen skådespelarna när de byter kläder…? Borde vi inte hjälpa våra autistiska barn att förstå vad de ser istället för att tycka att de ”stör” oss? Och varför får man inte lära sig hur man gör på habiliteringen?

Dottern började strax innan fyraårsdagen titta lite på en del vanliga spelfilmer. Hon ville ofta bara se vissa scener, gärna om och om igen, och då ville hon alltså också härma och göra ljud. Vi såg på en film som heter Hopphatten, på Emil i Lönneberga, Pippi, Karlsson på taket. Hon ville fortfarande inte se på tecknad film.

Hopphatten gillade hon – det är en film från Hatten förlag som enligt utgivaren handlar om ”rörelseglädje”, och det gör den verkligen. Den är upplagd för att barnen just ska härma, och det gjorde dottern också. I Emil-filmerna gillade hon särskilt scenen med det stora tabberaset i Katthult, där alla maträtterna räknas upp – det var en uppräkning av den sort hon gillade, men det var också bilder som hon kunde förstå – närbilder på fat efter fat med olika sorters mat, inte perspektivbyten och jobbiga samtal… Och så tyckte hon om Bomsickabom, där han rider på Lukas. Pippi-filmerna såg hon nästan i sin helhet, men hon verkade rädd för vissa saker – särskilt början, av någon anledning…

Jag insåg plötsligt varför hon var rädd för början av de här filmerna, där Svensk Filmindustris logga rullade in över skärmen. Vet ni vilken jag menar? Det är två roterande cirklar med bokstäverna SF i rött mot en blå bakgrund. Det är 3D-effekt i 2D-format, så att säga…

ringsJag kan fortfarande inte riktigt få grepp om hur det där verkligen ser ut om man ser i 2D – min hjärna är så 3D-indoktrinerad att den inte vill lyda när jag försöker föreställa mig det. Men jag förstod att det måste se otäckt ut. Jag dammsög huset efter en gammal fönsterprydnad jag mindes att vi hade – en blomma av pärlor i roterande metallringar. Jag visade henne den, vi snurrade på cirklarna och vi pratade om de där cirklarna på filmen. Nästa gång vi tittade på filmen var hon inte rädd för dem längre.

Men det var medan vi såg på Karlsson på taket, om och om igen, som det stora genombrottet kom. Jag tyckte att den filmen borde vara otroligt lämplig för 3D-träning, eftersom den börjar med en flygtur över hus och gator, där man verkligen på ett tydligt sätt får se hur perspektivet ändras med förflyttning – även om det är från ovan. Vi pratade förstås hela tiden om vad vi såg, olika klipp, perspektiv, närbilder o.s.v. och det verkade som om hon förstod… Ändå var det fortfarande något konstigt med hennes sätt att titta.

En dag kommenterade hon scenen där Lillebror sitter i köket med sin mamma och dricker choklad. ”Där är flickan Susanna och hennes mamma”, sade hon. Jag ryckte till. Susanna? ”Nej, det är Lillebror och hans mamma”, sade jag. Dottern verkade inte övertygad, och plötsligt förstod jag vad hon såg. Hon kände inte igen skådespelarna när de bytte kläder!! Hon kände alltid igen Karlsson – som alltid hade samma kläder på sig – men hon hade ingen aning om att det i övrigt var en sammanhängande berättelse om en och samma familj, som bytte kläder varje dag – det är det där med klippen och de olika perspektiven igen. (Susanna, förstår ni, är en flicka i en bok, som sitter precis så där vid bordet med sin mamma och dricker te…) Jag förstod nu att det måste vara så det låg till med de andra filmerna också – hon gillade bäst de filmer där alla hade samma kläder hela tiden. Som Pippi.

Men sedan var det ju en enkel sak att berätta för henne hur det låg till. En tid fick man sitta och peka ut vilka de var, och prata om hur vi och dottern också bytte kläder varje dag. ”Och nu är det en ny dag”, o.s.v. Lyckligtvis finns det faktiskt en scen i Karlsson på taket där Lillebror byter kläder i bild… 🙂

Därefter blev det lättare med alla filmer. Hon började se på tecknad film också, och vanlig TV. Känner hon inte igen folk får man hjälpa henne med en syntolkning. Så om man vill lära sitt barn att se på TV, och inte bara lära det att det ”stör” när det försöker lära sig själv, så kan jag verkligen rekommendera Karlsson på taket!

Annonser
Det här inlägget postades i auditiv perception, visuell perception och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Karlsson på taket och konsten att se på TV

  1. Aspergermamma skriver:

    Ja, du har som vanligt helt rätt. Fy vad hemskt att säga så till barnen! Och vilket bra tips med Karlsson på taket! Det måste vi testa har hemma. Tack! Som du märker har jag kommit igång att läsa nu igen. Några inlägg i taget. 🙂

    Gilla

    • Sabina skriver:

      Tack! Jo, en sak som inte slog mig förrän långt senare om det här med TV-tittande och som kan vara bra för dig att tänka på – du förstår, det är så här som såna som dottern uppfattar HELA omvärlden i början. Jämför med det där jag skrev om Carly’s café – det är som en TV-film, det hon visar, men om man inte får ihop helheten… Ja, du förstår nog…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.