TEMA: Utredning

Jag har gått med i en grupp med andra som också bloggar om NPF. Ibland är det temaveckor där man då bloggar om ett visst ämne, den här veckan är temat Utredning. Det här är mitt första tema-inlägg. Få se hur det går! 🙂

Dottern var både lätt och svår att utreda. Hon jollrade sparsamt. Hon talade sent. När hon väl började tala började hon även vifta med händerna… Strax innan hon skulle fylla tre började hon skrika överallt. En del av detta har jag berättat om i andra inlägg. Allt som allt var det väl rätt typiskt för autism…

Ändå förstod jag inte vad det var i början. Hemmablind, får man kanske kalla mig – hon var sig själv förstås men ändå så lik oss, särskilt pappan. Och det var mitt första och enda barn.

Men på BVC tvekade de inte. Vi fick remiss till BUP, där de inte heller tvekade. De gjorde inte ens några tester på henne, eftersom hon var så stressad av nya platser. När vi kom dit skrek hon oavbrutet i nästan en halvtimme. Jag kunde inte prata med utredarna utan stod med dottern och tittade på en tavla, med ryggen mot dem. När dottern äntligen slutade skrika började hon om igen så fort jag försökte prata med någon annan än henne. Det var en läkare, en läkarstudent, en psykolog, en specialpedagog. Pappan fick prata med dem istället, men han har rätt svårt för att berätta och jag visste att han skulle ha det. Istället hade jag skrivit ner flera sidor om hur dottern var, vad hon gjorde och inte gjorde. Pappan satt vid bordet med utredarna och försökte svara på deras frågor genom att läsa innantill i mina papper, han hade svårt att hitta svaren och bläddrade planlöst bland sidorna. Han kom inte ihåg hennes personnummer. Varje gång jag försökte svara istället började dottern skrika igen. Jag såg i ögonvrån att de försökte läsa upp-och-ner, och till slut sade de att de kanske kunde få ta papperen och gå ut en stund och läsa dem medan vi försökte lugna dottern.

Och då gjorde vi så. Dottern lugnade sig till slut och kröp in under en stol, hon gillade att krypa runt under saker också hemma. Leksakerna i rummet brydde hon sig förstås inte alls om. Den här gången accepterade hon utredarnas närvaro när de kom in igen, och jag fick äntligen chansen att själv säga ett par ord till dem.

De sade att med tanke på situationen behövde de inte utreda henne mera; de tänkte remittera oss direkt till habiliteringen istället. Vi skulle sedan resonera med läkaren där om vilka tester som skulle göras…

Det var autism, ingen tvekan om den saken. De frågade om ärftlighet. Jag sade att jag trodde att vi kanske hade Aspergers i släkten. Pappan berättade om den MBD-diagnos han hade fått i skolan.

Dottern kände sig vid det här laget tillräckligt hemma för att kräva att alla skulle sjunga. Det fanns en liten ramsa som man alltid skulle sjunga för henne, den där visan om ”Så går vi runt kring en enebärsbuske”. Jag frågade dem om de ville göra det för henne. Gravallvarligt sjöng vi allihop – läkare, läkarstudent, psykolog, specialpedagog, mamma och pappa, medan dottern satt under sin stol och viftade åt oss som en liten dirigent:

Så göra vi när vi sjunger tillsammans,
sjunger tillsammans,
sjunger tillsammans,
så göra vi när vi sjunger tillsammans,
sjunger tillsammans…

Ingenting verkade förvåna dem, och det var oerhört skönt. Jag var så van vid chockade blickar, suckar, förvåning och upprördhet över dotterns beteende, över det här eviga ramsandet, över allt skrikandet. Jag hade börjat bli rädd för att kanske bli anmäld, om någon skulle tro att hon var sådär för att vi var dåliga föräldrar. Här förstod de att det inte var därför hon skrek utan för att hon var som hon var. De förstod att man gjorde sitt bästa, det kändes underbart. Jag förstod att allting skulle bli bättre nu, både för oss och för dottern. Det var nästan som att komma hem…

Annonser
Det här inlägget postades i NPF-Tema, vardagsautism och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till TEMA: Utredning

  1. rosafantasier skriver:

    Jag log för mig själv när jag läste att ni alla satt tillsammans och sjöng och dottern satt under en stol och dirigerade. Kan precis förstå hur det gick till, ihop med känslan av lättnad när man inser att ingen tyckte det var något som helt märkligt med det.
    Min Prinsessa gjorde också sina något udda utspel under utredningen och vi alla, föräldrar, läkare, psykolog, specialpedagog och kurator bara log och förstod precis vad det hela kom ifrån. Skön känsla som en omväxling.

    Gilla

  2. Aspergermamma skriver:

    Jag kände också precis så, vid alla tre utredningarna. Äntligen är det någon som förstår oss och som fattar hur mycket vi kämpar. Att vi är bra föräldrar och att detta inte beror på vår uppfostran. Det är lika ljuvligt varje gång. Att känna sig förstådd alltså. Inte att man är där.

    Gilla

  3. Sabina skriver:

    Ja, att vara där var ju så lagom roligt… men förståelsen – för oss OCH henne – var ju guld värd. Och likadant blev det ju sen på habiliteringen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.